Igår träffade vi Emelie vid hagen för att reka så allt är OK inför måndag då damerna anländer. Det har blivit lite vallning det senaste halvåret för vår del. Graviditet och bebismys har helt enkelt varit i fokus, och jag har inte haft lust att ge mig iväg till hagen. Men nu börjar lusten smyga sig på och jag ser fram emot att ta upp vår träning igen. Att vi dessutom har möjlighet att ha fåren nära även i år underlättar något enormt. Ruth kommer bli överlycklig när vi kan få till regelbunden träning igen. Och min lilla ambition är att vi under året kan starta någon IK-1. Men det kräver att vi får till ordentligt med träning...och nu har ju Ruth några agilitytävling inplanerade, så vi får se hur vi ska lyckas få till båda delarna. Det känns som agilitytävlingarna får gå i första hand, och sen fokuserar vi på vallningen.
Imorse startade vi dagen med 3 km löpning och styrka på utegymmet. Grym start på dagen och Ruth hade energin för ett helt fotbollslag. Men jag kände mig faktiskt också rätt stark i kroppen idag - bra känsla helt enkelt. Längtar redan till söndags pass!!
0 Comments
Jag tittar på honom. Han med stort H. Han som nyss låg i min mage. Får gåshud. Ler, samtidigt som tårarna börjar rinna längs mina kinder. Inte för att jag är ledsen utan för att jag är så rörd. Jag kan inte förstå att den här lilla killen är min son. Min son. Han är halva mig & halva Joel. Det är så vackert. Han är ett tecken på vår kärlek till varandra. Vårt kärleksbarn som dessutom bestämde sig för att titta ut på Alla Hjärtans Dag.
När han låg i min mage fanns det så många frågor och tankar. Jag kunde omöjligen greppa att det skulle komma ut en barn från mig. Inte ens under förlossningen förstod jag att det verkligen skulle komma en liten bebis. Men när han väl kom ut kändes allt så naturligt. Känslorna svämmade över och jag ville inget hellre än hålla honom tätt intill mig. Det är häftigt hur något som känts så främmande plötsligt känns så naturligt. Jag menar, jag har aldrig varit någon vidare "barnmänniska" och knappt burit en bebis. Men när Ludvig tittade ut kändes allt självklart. Och kärleken till honom...ja, den är skrämmande stor. Jag avgudar honom. Jag älskar honom mer än ord någonsin kan beskriva. Han är den mest fantastiska lilla människa jag någonsin skådat. Idag, cirka 3 månader senare, känns allt fortfarande naturligt. Och visst har livet förändrats sen Ludvig kom, men allting är ändå sig väldigt likt. Vilket helt ärligt känns fantastiskt. Ibland tänkte jag att en bebis skulle vända upp och ner på hela vardagen, men så blev det inte för oss. Givetvis ställs vi inför nya utmaningar och frågor, men det känns så himla kul och utvecklande. Och framför allt så är kärleken till den här lilla killen helt ogreppbar. Jag älskar att spendera varje minut med honom. Jag är helt omättlig. Jag vill inte lämna hans sida i en millisekund. Jag saknar honom när han sover... och jag saknar honom när jag är tränar(...det enda tillfället då jag lämnar honom en liten stund med Joel). Ja, ni förstår... Känslorna svämmar över och jag älskar den här personen mer än jag någonsin kunnat ana. <3 Klockan ringde vid 05:30 imorse...mina ögonlock kändes som två tunga stenblock. Bredvid mig låg Joel & Ludvig. Båda snusade sådär mysigt och jag ville knappast gå upp. Men jag smet upp och bryggde kaffe & kokade gröt. Joel och Ludvig snusade gott inne i sovrummet och jag njöt av bara tanken på att det är mina killar <3
Nu har jag precis njutit av en kort promenad med Ruth. Bara hon & jag. Sån kvalité. Ludvig har inte vaknat än, så jag tänkte passa på att försöka jobba lite. Han är himla snäll som sover så fint på nätterna, och mornarna... ;) Ingen vidare morgonpigg grabb det där! Som flera av er säkert minns så tog Emelie över agilityträningen med Ruth när jag blev höggravid. Så varje tisdag plockade hon upp Ruth för träning tillsammans med agilitygruppen vi körde med i höstas. Trots att det bara blev ett ynka pass i veckan utvecklades Ruth otroligt mycket, och hon & Emelie körde ihop sig. Så jag bestämde mig snabbt för att låta Emelie tävla henne i agility om hon önskade. Sagt och gjort. För några veckor sedan debuterade dom i agility & hoppklass. Jag hade fått i uppgift att träna slalom inför debuten, då Ruth fortfarande inte vart helt hundra på det hindret. Det vi glömde träna var däcket... Stackars Ruth, hon hade typ hoppat däcket två-tre gånger innan tävlingen. Vi misstänkte att det kunde bli svårt, och mycket riktigt. Båda starterna failade hon vid däcket...man ser på filmerna att hon springer målmedvetet igenom. Inte en tanke på att hoppa - vilket tyder på att hon verkligen inte uppfattat uppgiften.
Så nu har jag & Ruth tränat däcket, slalom & gungan några gånger och hoppas på att få till några fler pass inför nästa helgs tävling. Inser dock att jag måste få lite mer kött på benen i agilityträningen. Jag är helt lost när det kommer till handling...jag menar, jag kan inte/ser inte linjer och har ingen aning om hur jag ska placera mig. Så istället har jag överlåtit allt sånt till Emelie och istället fokuserat på att öka säkerheten kring varje hinder. Tänk att Emelie och Ruth bara tränat en gång i veckan ihop i typ 3 månader - och så har den här utvecklingen skett. Trodde knappt det var sant när jag fick se dom på tävlingen. Så himla grymma! Och Ruth, ja lilla Ruth, som i höstas aldrig sett ett agilityhinder kan nu köra en hel bana! ...och vet ni? Trots fem fel på däcket knep dom en 4:e placering. :) <3 För några veckor sedan var jag hos barnmorskan efter kontroll. Hon bekräftade då att mina magmuskler hade växt ihop - lycka! Så redan den kvällen gav jag mig ut på min första löptur. Givetvis ett lugnt och kort pass. Och visst kändes benen sega och flåset lite tungt, men vad gjorde det? Jag fick ju ÄNTLIGEN springa. Åh, om ni bara kunde ana den känslan!!
Efter det passet så har jag sprungit lugnt ca 3 gånger i veckan x 3 km. Utöver det har jag kört lite övningar hemma med fokus på den inre magmuskulaturen. Förra veckan bestämde jag mig för ändra upplägget och utöka distansen och mängd. Så nu ser det ut ungefär såhär: Måndag: 4 - 5 km löpning Onsdag: 4 - 5 km löpning + styrka på utegymmet Fredag: 4 - 5 km löpning Lördag: 3 km löpning + styrka på utegymmet Jag känner mig faktiskt oförskämt fräsch i kroppen med tanke på att jag födde barn för 3 månader sen. Visst har jag inte samma styrka och flås längre, men kroppen känns ändå relativt pigg och svarar fint på träningen. Jag kommer fortsätta ta det lugnt med träningen, långsamma löpturer och fler reps än tungt på gymmet. Nu kör jag på såhär i en månad, sen blir det att ändra om i upplägget igen. Pepp! Är SÅÅÅÅ glad över att äntligen få börja träna igen! Bloggen har helt fått stå åt sidan. Den 14:e februari förändrades ju min vardag. Ludvig bestämde sig för att titta ut, och jag har helt enkelt inte riktigt kommit in i skrivandet efter förlossningen. Varför vet jag inte riktigt...men mina fingrar har inte alls haft samma sug som tidigare. Men imorse på promenaden fick jag en längtan efter att få röra vid tangenterna igen. Så nu sitter jag här i köket med datorn framför mig. Funderar på om jag ska ta upp bloggandet igen... ni är trots allt några stycken som tittar in trots att uppdateringen är noll. Dessutom är det himla kul att titta tillbaka på allt man skrivit. Hm...jag tror jag ska göra ett försök att väcka bloggen till liv. Sen får vi se helt enkelt, fortsätter lusten att skriva eller inte.
Så vad har hänt de senaste veckorna? Inte mycket, samtidigt som så mycket har hänt. Jag menar, jag är ju mamma nu. Mamma till jordens vackraste lilla son. Aldrig någonsin hade jag kunna förstå hur mycket man kan älska den lilla individen som legat i magen. Herrejösses..känslorna svämmar ofta över och jag får inte nog av honom. Vi spenderar dygnets alla minutrar ihop och ändå blir jag inte mättad. <3 Utöver att njuta av livet som mamma försöker jag få till en del träning med Ruth. Det har blivit både lydnad, vallning och agility...men trot eller ej så har agilityn fått ta en stor del i träningen. Emelie debuterade nämligen med Ruth för två helger sen - och dom var grymma! Dock hade Ruth bara hoppat däcket två/tre gånger innan, så både loppen failade dom vid däcket(något annat hade vi ju inte heller förväntat oss...). Annars felfritt, och dessutom ruggigt snyggt. Så nu tränar vi vidare och laddar inför deras nästa start om ca 2 veckor. Pepp!! Nu ska jag pussa lite på min son som håller på att vakna <3 Att få ihop vardagen med hund och bebis är inte det enklaste. Inte såhär i början i alla fall. Mitt liv är styrt efter Ludvigs behov. Det gör det knepigt att planera promenader och ta hand om Ruth som jag önskar. Så i fredags kom Emelie för att ta hand om Ruth över helgen. Guldvärt. Då fick jag lätta mitt samvete en aning och Ruth fick umgås med henne favorit: Zamba! Dessutom fick hon träna agility gånger två.
Igår kom hon hem igen, och det var lycka att få pussa på henne. Det må vara meckigt att få ihop vardagen, men hjälp vad jag saknar henne när hon är borta. <3 Imorse smet vi ut innan Joel stack till jobbet och jag vet inte vem som var gladast...jag eller Ruth? Klockan var 6 och solen på väg upp. Inte en människa i sikte. Fågelkvitter och vårkänslor i luften. Jag fick lyckorus i kroppen och blev påmind om hur mycket jag älskar just morgonpromenader! Åh jag saknar så att kunna promenera i samma utsträckning som tidigare. Men snart, ja, då ska vi nog få ordning på våra promenader. Än så länge är ju Ludvig så liten och allt så färskt. <3 Helgen försvann i ett nafs. Det kändes som söndagen knackade på redan innan fredagskvällen börjat. Suck. Varje sekund tillsammans med HELA familjen är så värdefull. Hur som helst, vi njöt av att vara samlade och såg till att ha så lite som möjligt på agendan. Fika hos mamma, besök i Sickla, mys i soffan, lyxmiddag(ÄNTLIGEN får jag äta kött som inte är helt genomstekt!!) och ja, lite annat. Med andra ord: en perfekt helg. Nu är det ny vecka som bjuder på "mammaledighet" för min del. Försöker jobba en stund på förmiddagen när Ludvig sover. Oftast går det fint, men ibland vill han ligga på mig och då blir det knepigare. Men hans vilja är min lag <3 Nu ska jag fortsätta med lite jobb, och sen ge mig ut på en promenad i solen! Åh tänk, våren är typ här!! Lyckorus! De finns så mycket att skriva om tiden med LillaBus(som vi provar kalla Ludvig). De första två veckorna tillsammans med hela familjen var som en dröm. Vi ägnade hela dagarna åt att titta på Ludvig, kramas, mysa och bara ta hand om varandra. Jag nöp mig i armen flera gånger. Allt kändes för bra för att vara sant.
Men dom magiska dagarna led mot sitt slut. Joel skulle börja jobba igen, och i måndags var det dags. Hemskt. Bokstavligt talat hemskt. Jag saknar honom varje sekund här hemma. Visst är det fantastiskt att få vara hemma med Ludvig, men jag vill dela stunderna tillsammans med Joel. Jag vill att vi ska ha tid för varandra och för vår son. Dygnets timmar är för få... Idag har en hel vecka gått, och aldrig någonsin har jag längtat efter en helg så mycket. ÄNTLIGEN ska vi få spendera 2 dagar ihop. Bara tanken gör mig lycklig! Att vara själv med Ludvig har gått strålande. Han är en guldklimp på alla sätt <3 Däremot är det tufft att kunna ta hand om Ruth så som jag vill. Och det mina vänner, det skär i mitt hjärta. I tisdags bröt jag ihop...kände mig som världens sämsta hundägare. Joel springer cirka 3 mil med henne i veckan och jag tar mig ut på både kortare och längre promenader, men mer än så blir det inte just nu... Hon är visserligen en stjärna och gör inte en fluga för nära. Hon anpassar sig och myser här hemma med oss. Det här med mitt dåliga samvete kommer jag behöva jobba på... fasiken så svårt det ska vara. Jag vill att alla ska vara nöjda precis hela tiden! Som tur är får Ruth spendera den här helgen med Emelie, Zamba och Vici. Behöver jag ens säga att hon blev överlycklig när Emelie kom för att plocka upp henne? Älskade Ruth, du är värd det allra bästa och snart kommer jag kunna ge dig precis det du vill igen <3 (Ledsen att det bara kom bilder igår, började skriva men LillaBus behövde min uppmärksamhet så stängde bara igen skärmen)
Åh ni är så många som fortsätter besöka bloggen trots att jag inte skrivit ett ord på flera veckor. Några av er har säkert sett på Instagram & Facebook och några av er har väl redan listat ut: LillaBus är här! Därav den värdelösa uppdateringen. Vi har levt i en bubbla och njutit av varje andetag. Sociala medier har helt fått stå åt sidan. Här kommer LillaBus ankomst i korta drag: Den 13:e februari kände jag fortfarande inte det minsta, och som ni vet så hade jag ju bestämt mig för att inte låta väntan äta upp mig. Så jag njöt även av lördagen även fast det började närma sig igångsättning som var planerat på tisdagen. På lördagskvällen bestämde vi oss för att gå ut och äta, som en mysig avslutning på vår sista ensamma helg. Allt var perfekt. Bara han & jag <3 Men den natten/morgonen förändrades allt. Klockan kvart i 5 på morgonen den 14:e februari gick vattnet. Minst sagt overkligt. Jag förstod ingenting. Jag kände dessutom ingenting. Men vi ringde förlossningen som bad oss komma in. Jag hann dock inte mer än lägga på innan första värken kom. Den första halvtimmen kom värkarna oregelbundet med sen hettade det till ordentligt. Värkarna kom varannan minut så det fanns lite tid för återhämtning. 06:10 är vi inskrivning på förlossningen och 11:43 kom jordens vackraste son till världen. Förlossningen gick bra. Eller säger man så? Hm...ja, hur som helst, allting flöt på och gick snabbt. Smärtan däremot, ja den nämner jag inte ens. Jag säger bara: klarar man att föda barn, klarar man fasiken vad som helst. All respekt till kvinnans kropp och stryka! Dom två första dagarna på BB var som en dröm. Och jag kan utan tvekan säga att jag kommer föda på BB Stockholm nästa gång också. Vilka fantastiska människor som jobbade där. Ville skicka blommor till hela bunten!! Nu är LillaBus snart 3 veckor och jag får nypa mig i armen varje dag. Är han på riktig? Är han verkligen vår son? Får jag behålla honom? Får jag pussa på honom när jag vill? Det är så många känslor i min kropp och kärleken sprutar ur öronen på mig. Jag kan titta på honom i evigheter. Han är den vackraste och mest perfekta lilla människa jag någonsin skådat. Och för att inte tala om hans pappa. Min blivande. Min sambo. Min pojkvän. Hjälp. Kärleken till den mannen är helt ogreppbar <3 Lycka. |
Malou&RuthSmått överaktiv 26-årig tjej som brinner för träning i alla dess former, för så väl tvåbenta som håriga fyrbenta. Archives
September 2016
Categories
All
|