Förra fredagen firade vi 4 år. 4 år tillsammans. Han & jag. Hand i hand. Bara tanken ger mig gåshud.
Tänk att vi fann varandra. På den där festen mitt ute i ingenstans. Från dagen då vi sågs första gången har han funnits i mina tankar konstant. Han är allt. Han är min högra hand. Han är min kärlek. Han är den finaste människa jag någonsin träffat. <3 4 år tillsammans och jag är fortfarande sådär busigt och nyfiket kär i honom. Är det märkligt? Jag vet inte... men han väcker så många känslor i min kropp, och hans närhet gör mig varm i hela hjärtat. Jag vill inte leva en dag utan honom vid min sida. Han gör mig hel.
0 Comments
Han där. Den lilla busungen vid namn Ludvig. Han sätter minsann fart på mina dagar. Sedan han lärde sig krypa är han mer vild än tam. Han är överallt. Och snabb som blixten. Han tar sig runt i lägenheten med lätthet och utforskar varenda pryl. Hur barnsäkrar man ett hem? Omöjligt. Visst kan jag skydda kanter, eluttag osv... men sen då? Ludvig ställer sig mot ALLT, och kryper in i saker...? Suck. Det är hopplöst. Jag sätter honom på hans lekfilt och hoppas att han ska sitta kvar i alla fall 2 minuter, men det sker ALDRIG. Han är därifrån på noll tid. Med andra ord kräver han min fulla uppmärksamhet och jag kan inte släppa blicken ifrån honom en endaste sekund.
Annars då? Jo hans tänder i överkäken håller på att kika fram vilket bidrar till lite kämpiga stunder på dagarna. Det verkar både klia och vara ömt... hm! Kall morot är det som fungerar bäst. I stort så känns det som utvecklingen sker i en rasande fart. Han börjar bli en liten pojke och det känns som han börjar få grepp om saker. Nej nu hinner jag inte skriva mer, vi ska ge oss iväg för en fika med några andra mammor. Trevligt! Igår åkte vi ut till Agdala för att mysa med Carina och valla. Så efterlängtat! Det var rätt länge sen vi vallade så både Ruth & jag blev glada över att få stå i hagen igen. Ruth visade också att lite vila verkar gjort henne gott. Hon gick som tåget och jag fick några små lyckorus i magen. Det är inte mycket som slår känslan jag får av ett bra vallpass! Så jag blev faktiskt rätt peppad på att ta tag i träningen igen och försöka starta någon IK1 i höst. Men samtidigt så inser jag mina begränsningar just nu...att träna vallning kräver tid när man inte har fåren utanför dörren. Vi kanske i bästa fall kan få till två pass i veckan, och frågan är om det räcker...? Antingen får jag sänka ambitionsnivån träna utan att ha tävling som mål denna säsong, eller finna mig i att tävla utan att jag kanske hinner få henne så genomträngd som jag önskar. Vi får se! Det är mycket jag vill...vill hinna med en klass 3 start i lydnaden och tävla agility. Och varje gren kräver helt klart sin tid. Och nu med en liten bebis är min tid helt klart aningen mer begränsad.
Men nu: mot jobbet för ett möte vid 9! Nu när Joel börjat jobba igen blir det tidiga mornar... väckarklockan ringer runt 5:30, och då är det bara att gå upp. Ingen idé att känna efter, eller snooza...det förvärrar bara det hela. Ludvig vaknar allt som oftast när vi vaknar, så han gör oss oftast sällskap vid frukostbordet. Men redan vid 7 börjar han bli trött igen så då passar jag på att gå en timmes promenad med honom & Ruth.
Imorse såg rutinerna ut som vanligt, så klockan 7 stod vid redo för en promenad. Skillnad idag mot de andra dagarna var att hösten verkligen gjorde så hörd. En del löv var röd/gula i träden och en del hade redan fallit... helt galet. Mitten av augusti och hösten är redan här? Jag ser fram emot hösten och tycker det är en himla mysig årstid. Men det känns som det kommer för tidigt... sommaren hade gärna fått fortsatt iaf en månad till. Ruth, min lilla glädjespridare, verkade knappast bry sig om att hösten är på väg. Hon var full av energi och såg till att jag hade ett leende på läpparna under hela promenaden. Den hunden alltså, hon kan verkligen konsten att få mig på fantastiskt humör! Alltid så glad & alltid så nyfiken. Tack Ruth, för att du är du! <3 Sommaren spenderades som ni vet på Gotland. Och varje gång jag är där så inser jag hur fantastisk den ön är. Det går inte att ta på, men jag älskar allt som har med ön att göra. Vem vet, en dag kanske vi bosätter oss där? Om inte, så lär vi fortsätta spendera vår lediga tid där.
Sommaren var fantastisk. Vi fick tid att umgås hela familjen, och dessutom fanns det gott om tid att träffa nära & kära. Och till vår stora glädje var vädret med oss och solen sken i princip varje dag. Bättre kan det ju inte bli. Nu är vi hemma igen och vardagen är ett faktum. Joel har börjat nytt jobb och jag är hemma med Ludvig. Kunde ju skrivit mammaledig...men vette fanken om det kan kallas mammaledighet? Borde skriva mammajobb istället. För här hemma är det knappast många lugna stunder om dagarna! Att uppdatera här med en Ludvig i huset är knappast enkelt. Han kräver min uppmärksamhet precis hela tiden, och när han väl sover har jag tusen saker att fixa med hemma... Haha! Vi får se hur regelbundna uppdateringarna blir, men jag ska göra mitt bästa.
Igår besökte vi Malin & Jocke som har flyttat - och jag kan lova er att dom där två på bilden blev överlyckliga när dom sågs! Jag har inte uppdaterat sen juni, men trots det så är det ett flertal som är inne och kikar varje dag. Ni måste ju bli smått besvikna när bloggen ekar tom. Vilka är ni? Vad önskar ni läsa om? Mina dagar är fullmatade med att vara mamma, så tiden för att skriva här är lite begränsad. Men då och då känner jag faktiskt en längtan efter att låta fingrarna få träffa tangenterna.
Jag får dela upp alla som hänt den senast tiden i etapper, men jag kan berätta att sommaren har varit magisk. Vi har fått umgåtts familjen i 5 veckor, och vi har främst spenderat våra dagar på Gotland. Men mer om det sen. För att helt byta ämne så tävlade Ruth med Emelie i helgen. Hon plockade sista pinnen i agilityklass 1 och slog dessutom till med vinst. Helt otroligt. Vi har inte tränat på säkert 5 veckor... och nu är Ruth i klass 2 hund på heltid. Skrämmande. Tanken är ju att jag ska ta över tävlandet nu... hur det ska gå vet ingen. Men jag kan lova er att jag har mycket att lära. Så efter flera veckors vila mötte vi Denice på klubben imorse. Taggade och laddade inför en höst fullsmockad med träning. Jag skulle vilja tävla klass 3 i lydnaden innan det blir iskallt ute, och förhoppningsvis vågar vi oss på några starter i agilityn. Gaaah...det här kommer bli en spännande säsong! |
Malou&RuthSmått överaktiv 26-årig tjej som brinner för träning i alla dess former, för så väl tvåbenta som håriga fyrbenta. Archives
September 2016
Categories
All
|