Helgen har gått i vallningens tecken. Vi har gått VP, tränat hemma, kikat på IK1-tävling och tränat lite till. Med andra ord en himla bra helg. Vi har också hunnit med långpromenad och middag med Malin, sprungit 16 km och njutit av solens strålar. Den här helgen kommer jag att leva länge på!
Förra helgen debuterade vi i klass 1 med ett fint första pris, och den här helgen fixade vi ett VP med fina poäng. Det känns så himla kul och jag blir varm i hjärtat när jag tittar på min bästa vän. Utan henne vore det här omöjligt <3 Nu är vi träningspepp så det sprutar ur öronen på oss, men vi tar faktiskt vilodag idag. Ruth behöver få samla på sig ny energi och bara få mysa med promenader. Vi har nämligen planer på att tävla lydnadsklass II, IK1 och debutera i freestyle under maj… Vi får se om det är rimliga mål, men fortsätter träningen löpa på bra håller vi nog fast vid den linjen. Fokus blir fortsatt vallning, vi har en hel del att träna på för att ta oss runt en IK1-bana. Bland annat måste vi få till att träna längre hämt… Och jag behöver verkligen träna på delningar. Givetvis en hel del annat också, men ja, så kommer det väl alltid att vara. Och på tal om vallning, Carina & Lou vann IK1-tävlingen igår. Alltså den lyckan <3
0 Comments
Vi gjorde det! Jag & Ruth klarade VPt med god marginal. Kan inte få grepp om det, så himla mäktigt och ja, lyckan är total! Jag tar allt från början i kort drag. Jag började morgonen med en löptur genom Stockholms gator. Bearbetade mina nervösa tankar och försökte fokusera på rätt saker. Väl hemma blev det en snabb dusch och sedan styrde vi bilen mot Carina. Där körde vi ett kort pass i fårhagen, och drack te på altanen innan vi packade ihop oss mot Solängen där VPt skulle gå. Jag hade startnummer 12, så hann lugnt se en del ekpiage och rasta Ruth. Fåren såg ut att svara fint på hundarna, men hade en del drag åt två håll. När det väl var vår tur hade jag bestämt mig för att skicka höger. Nervös gick jag ut till pinnen med Ruth på min högra sida. Hörde hur mitt hjärta slog. Tog några djupa andetag och sa "away". Ruth stack direkt, slog ut fint och gjorde ett fint hämt. Dock stannande hon kort så jag gav henne två till kommandon. Tyvärr gav det oss 4 poäng bort i hämtet som i övrigt var toppen. Upptaget var klockrent, men trots att Ruth var lugn och fin stack djuren mot draget som låg bakom mig. Först blev jag passiv men kom på mig själv, GE HENNE ETT HÖGER så hon bromsar upp djuren och tar kontrollen. Jag skickar höger och Ruth slår ut fint och greppar flocken, som då lugnar ner sig. Resten av banan flöt på fint. Och vet ni? Jag andades och tog det lugnt genom hela banan. Fållan skötte hon exemplariskt trots att vi inte tränat det på evigheter. Där har jag nog allt arbete i fårhuset att tacka! Jag fick höra så många fina ord om vårt race, och vi fick ihop hela 86 poäng! Den lyckan jag känner är obeskrivlig. Hon är första hunden jag tränar i vallning och nu står vi här med titeln GODKÄND VALLHUND. Det känns mäktigt, häftigt och otroligt kul. Och ja, vad ska jag säga om Ruth? Hon är helt fantastisk, och det känns så tacksamt att jag har samma hund på träning som på tävling. <3 Nu blir det fortsatt träning inför vår första IK1 start, men först blir det lydnadsklass II :) Igår mötte vi upp Carina på eftermiddagen för att styra bilen mot Sorunda där banträning med Inger stod på schemat. Ruth fick gå ut som första hund utan att ha "känt" på djuren. Nya djur och marker = superduper värdefull träning för oss!
Jag skickade höger och Ruth gjorde en fint hämt med lugnt upptag. Tog kommandon hela framdrivningen och skötte arbetet snyggt. Resten av banan gick också bra förutom att hon låg på lite väl mycket i drivningen. Fick tipset att flankera henne en bit om djuren kutar i full fart mot fållan. Smart! Vi har inte kört fålla på säkert 6 månader, så var toppen att vi fick till det igår. Ruth skötte det även det med bravur - så det var två glada flickor som gick av banan. Planen var att träna bana även idag, men verkar tyvärr inte hinna det. En hel del på jobbet och eftersom jag blir ledig imorgon måste jag jobba undan. Vi kör istället ett kort pass innan VPt imorgon. Imorgon kan som sagt allt hända, men nervositeten börjar släppa. Jag inser att vi inte kan göra mer än vårt bästa! Igår vallning. Känslan var blandad. Vi har så mycket kvar att lära, och jag ser en del brister vi verkligen måste jobba med. Men nu är vi där vi är, och vi ska göra vårt bästa på fredag.
Imorse blev det långpromenad och lydnadsträning med Malin & Fille. Vi länkade hela klass II(tänkte tävla om drygt 2 veckor) med en himla fin känsla. Hon slarvade med apporten och det blev ett dåligt stopp i rutan, men i övrigt var allt riktigt snyggt. Ruth var pepp och kändes trevlig genom hela programmet. Vi fokuserade på transporter och avslut i varje moment. Nöjda och glada tog vi oss en långpromenad för att ventilera allt som inte har med hundträning att göra! Sen blev det en kopp kaffe innan jobbet kallade. Så nu blir det att grotta ner sig i jobb innan vi möter upp Carina & Lou. Idag ska vi ut på nya marker och djur – så planen är att köra banan direkt utan att hon fått ”känna” på djuren innan. Det blir spännande J Plötsligt ställs nya dörrar på glänt. Dörrar som erbjuder olika möjligheter. Dörrar som inte kan öppnas samtidigt. Och där står jag. Mitt i alla gläntande dörrar. Jag tittar åt höger, försöker känna på känslan som kan finnas bakom dörren. Andas. Tittar åt vänster, och försöker känna på känslan även där. Tittar snett åt höger, där är ytterligare en dörr. Ska jag försöka känna på känslan även där? Jag lutar mig tillbaka. Försöker tänka brett, stort och utan några begränsningar. Men känner mig fortfarande inte klokare. Inte för fem öre. Snarare tvärtom. Och när jag trodde de flesta dörrar var öppna… öppnar sig ytterligare en. Plötsligt infinner sig en hopplös känsla, och en rädsla. Hur ska jag veta vad jag vill? Men samtidigt som hopplösheten och rädslan infinner sig, så påminner jag mig om att det här är MÖJLIGHETER! Möjligheter till att leva livet precis så som jag vill. Det är inga enkla frågor. Och svaren finns bara hos mig själv. Jag behöver tid.
I lördags debuterade vi på tävlingsplan tillsammans, i lydnadsklass 1. Vi var på plats cirka en kvart innan samling, och jag lät Ruth få landa och undersöka miljön i lugn och ro. Jag märke fort att hon inte var ett dugg störd av miljön. Vi har tränat pinsamt lite med andra hundar runt omkring oss, så det kändes himla fint att hon tog det så bra!
Vi fick startnummer 16, och la därmed plastliggningen i grupp nr 4. Ruth fick vara med mig fram tills det var vår tur, och då värmde jag upp med några nerlägganden och omvänt lockande. In på plan följde hon fint min sida och höll mycket bra fokus. Plastliggningen gick alla tiders, trots att hunden bredvid pep en hel del och tittade mycket på Ruth. Skönt! Både nedläggandet och uppsättandet var klockrent! Tandvisningen gick också alla tiders, trots att jag var mycket tveksam innan. Domaren var stenhård på att hundarna skulle sitta stilla för att få en 10… Men Ruth satt fint! Efter mycket kärlek och lek så blev det bilen ett tag för Ruth. Jag tog ut henne igen när det var 2 starter till innan vi skulle in. Hon fick först reka miljön igen innan vi värmde upp. Redan i uppvärmningen kände jag att hon var precis där jag vill ha henne. Glad, engagerad och med fint fokus. När det väl var vår tur blev det lite rörigt vid vår ingång, så jag ”tappade” Ruth en aning – jag skulle tagit mig tid att samla ihop henne. Men inte det…. När vi väl startade fria följet var hon fortfarande inte helt rätt i huvudet vilket resulterade i att hon inte satt i första halten. Men efter det kom hon in i rätt tanke, och genomförde ett superfint fritt följ. Resten av programmet gick som en dans. Ruth agerade precis som på träning och jag kunde bokstavligen LE mig igenom hela programmet. Jag njöt av varje sekund på plan, och berättade för Ruth efter varje avslutat moment att hon var en stjärna. Det ALLRA viktigaste för mig var att vi skulle skapa en bra känsla på plan tillsammans. Jag skulle coacha Ruth och ge henne fina minnesbilder – och vet ni? Det tror jag verkligen att jag lyckades med!! Vi både spatserade av planen med stolthet och glädje. Bästa, älskade, fantastiska Ruth <3 Domaren var rättvis och gav absolut inga ”gratispoäng” vilket jag uppskattar! Dock hade vi lite delad syn på det här med ”helhet”. Han gav oss en 6:a på helheten, och jag frågade givetvis varför, och då påstod han att enligt regelverket får man inte klappa om/uppmuntra sin hund så som jag gjorde. I mina ögon himla tråkigt, men samtidigt så är det en bedömningssport så jag gillade läget och pussade Ruth i mängder. Plastliggning: 10 Tandvisning: 10 Linförighet: 8,5 - står i halt. Läggande: 10 Inkallning: 10 Ställande: 10 Apportering: 10 Hopp: 9 - avslut Helhet: 6 - håller på/klappar på hunden. Vi slutade på en 2a plats med 188 poäng! Och vet ni? Jag skiter i om helheten kostar oss några poäng, jag vill ha kul på tävlingsplan med min hund, och jag vill att hon känner det! Nu laddar vi om inför VP’t på…….fredag.
Linförighet
Ställande under gång
...och såhär är man "för" glad mellan momenten
Vallning både igår och idag. Idag på nya får och ny mark. Förbaskat bra träning båda dagarna, och jag har fått smaka på verkligheten: jag måste börja läsa får bättre, coacha min hund bättre, och agera snabbare. Det ni, inte det enklaste, men jag ska fan ge mig fanken på att bli bättre. Jag vill finnas där för Ruth, och vi ska göra det här tillsammans. Och ja, Ruth, alltså jag älskar henne så det gör ont. Hon är en sån otroligt fin kompis och hon viker aldrig ner sig. Hon kämpar, ställer upp och ger sig inte.
Alltså. Jag avgudar henne. Nu ska vi forsätta träna intensivt och bredda våra kunskaper ännu mer. För det här med vallning är så förbaskat roooooligt!!!! Det var det här med uppdateringar. Att uppdatera bloggen varannan vecka gör att bloggen tappar sitt värde, både för mig och er läsare. Men samtidigt så tänker jag att jag en dag ska komma in i mitt ”skrivflow” igen, och därför ligger bloggen kvar. Idag när jag gick på morgonpromenad med Ruth så fick jag ett enormt sug att börja blogga igen. Jag funderade ett tag och kände på känslan. Är den tillfällig? Varför vill jag plötsligt skriva? Är det yttre faktorer som påverkar?
Ska bloggen vara aktiv krävs det både tid och engagemang. Engagemang finns det gott om…men tiden är det desto tightare med. Eller såklart tiden finns, men andra saker har prioriterats. Dessutom lockas jag inte av att sitta framför datorn, snarare tvärtom. All form av stillasittande ”aktivitet” går fet bort. Jag får spader av att sitta still och vill gärna leva ett sånt aktivt liv som möjligt. Men med en stark vilja att skriva så kanske bloggen vaknar till liv under den kommande tiden. Så vad har egentligen hänt sen sist? Egentligen inte så mycket, men tankemässigt är det många resor nu. Vi står inför stora beslut, och vägar många olika vägar mot varandra. Ska vi gå höger? Vänster? Ska vi avvakta? Vad vill vi? Ja men ni förstår, tankarna är många så det går åt mycket tid och energi åt att känna efter, drömma och planera. Givetvis fantastiskt kul, och vi står inför så många roliga möjligheter. I övrigt så jobbar jag på, tränar mig själv och Ruth. Vi försöker varva både lydnadsträning och vallning. Vallningen däremot inser jag att vi behöver coaching i – så vi ska på kurs i maj, vilket förhoppningsvis kan ge oss några verktyg för fortsatta träningen. Vi mår iaf väldigt bra och njuter av livet. |
Malou&RuthSmått överaktiv 26-årig tjej som brinner för träning i alla dess former, för så väl tvåbenta som håriga fyrbenta. Archives
September 2016
Categories
All
|