De finns så mycket att skriva om tiden med LillaBus(som vi provar kalla Ludvig). De första två veckorna tillsammans med hela familjen var som en dröm. Vi ägnade hela dagarna åt att titta på Ludvig, kramas, mysa och bara ta hand om varandra. Jag nöp mig i armen flera gånger. Allt kändes för bra för att vara sant.
Men dom magiska dagarna led mot sitt slut. Joel skulle börja jobba igen, och i måndags var det dags. Hemskt. Bokstavligt talat hemskt. Jag saknar honom varje sekund här hemma. Visst är det fantastiskt att få vara hemma med Ludvig, men jag vill dela stunderna tillsammans med Joel. Jag vill att vi ska ha tid för varandra och för vår son. Dygnets timmar är för få... Idag har en hel vecka gått, och aldrig någonsin har jag längtat efter en helg så mycket. ÄNTLIGEN ska vi få spendera 2 dagar ihop. Bara tanken gör mig lycklig! Att vara själv med Ludvig har gått strålande. Han är en guldklimp på alla sätt <3 Däremot är det tufft att kunna ta hand om Ruth så som jag vill. Och det mina vänner, det skär i mitt hjärta. I tisdags bröt jag ihop...kände mig som världens sämsta hundägare. Joel springer cirka 3 mil med henne i veckan och jag tar mig ut på både kortare och längre promenader, men mer än så blir det inte just nu... Hon är visserligen en stjärna och gör inte en fluga för nära. Hon anpassar sig och myser här hemma med oss. Det här med mitt dåliga samvete kommer jag behöva jobba på... fasiken så svårt det ska vara. Jag vill att alla ska vara nöjda precis hela tiden! Som tur är får Ruth spendera den här helgen med Emelie, Zamba och Vici. Behöver jag ens säga att hon blev överlycklig när Emelie kom för att plocka upp henne? Älskade Ruth, du är värd det allra bästa och snart kommer jag kunna ge dig precis det du vill igen <3
0 Comments
Leave a Reply. |
Malou&RuthSmått överaktiv 26-årig tjej som brinner för träning i alla dess former, för så väl tvåbenta som håriga fyrbenta. Archives
September 2016
Categories
All
|