Även den här helgen försvann blixtfort. Måndagen knackar alltid på dörren tidigare än nödvändigt.. Men helgen har bjudit på många härligheter. Vi har tränat, ätit mysiga middagar, varit på visning, vallat, skrattat och ja, bara haft det mysigt.
Igår åkte vi till Uppsala för att träna bana på nya djur och ny mark. Vi körde två vändor var och jag kan säga att den första vändan kan vi bara lära ifrån. Ruth forcerade, gick mig lite ur hand och dessutom styrde jag henne fel emellanåt.... Suck, blir så himla trött på mig själv. Och trött på att jag ibland blir helt tafatt och inte agerar så som jag TÄNKT. Jaja, vi samlade ihop oss och gjorde sen en bättre runda. Träningar som dessa ger förbaskat med mersmak, och det är otroligt nyttigt för oss att träna ordentliga banor emellanåt. Det visar tydligt vart våra brister sitter och det ger mig möjlighet att träna/se linjer.
0 Comments
I hundträningen analyseras det ofta hit, och det analyseras dit. Svåra ord ska gärna användas, och varje litet beteende hunden gör ska ha en förklaring. Allvarligt, har du själv en förklaring till alla dina egna beteenden? ALLT är inte logiskt och ALLT har inte en given förklaring.
Efter mitt långa uppehåll från hundträningsvärlden har jag insett hur sjukligt det ibland är. Vi analyserar och funderar mer hundträning än vad vi egentligen praktiskt tränar. Vi tittar på andra, inspireras och får prestationsångest. Eller så tycker vi andra tränar fel och vi förstår inte alls varför dom tränar så "konstigt". Okej, det var kanske lite hårddraget. Men tänk om folk kunde börja lägga energi på att träna sina hundar, inspireras av andra, hjälpas åt, våga se hunden, våga se svagheter & styrkor, se sig själv och träningen med olika ögon och HA KUL! Analysera & fundera i ALL ära - men låt det inte bli på bekostnad av träningen eller glädjen! Själv känner jag mig nyfiken & öppen för olika möjligheter och vågar träna min hund utan rädsla att det ska bli fel. Jag ser till individen jag lever med och applicerar det JAG tror passar MIN hund. Det finns flera vägar som bär till Rom, den ena behöver inte vara bättre eller sämre än den andra, MEN det finns nog någon väg som lämpar sig bättre för dig och din hund. Våga prova. Våga se & möta brister. Men våga också se det positiva, det ni gör bra ihop, dina och hundens starka sidor. Och TRO på ER! Vad vet vi? Inte mycket. Men vi vet att provar vi inte nya vägar här i livet kommer vi stå kvar på samma ställe. Tänk, det är redan onsdag. Det betyder två dagar till helg - igen! Och visst känns det fantastiskt men samtidigt så tycker jag att vardagarna är underbara. Jag tar till vara på varje dag, och njuter verkligen under veckodagarna. Att inte arbeta heltid är bland det bästa beslutet jag har gjort - om man inte ser till ekonomin, haha! För visst fasen får jag mindre pengar på kontot, men samtidigt, det är prioriteringar som allt annat i livet. Jag får avstå vissa roliga saker för att kunna ha mer fritid i vardagen, och hittills har det varit värt det alla dagar i veckan. Kanske ser livet annorlunda ut om några år, eller månader, men just nu är det utmärkt.
Idag ska vi fixa i hagen och valla - jag ska köra med Ruth i 25an. Inneflankar... inneflanker...inneflanker... och lite delningar. Samt korta höger & vänster. Som alltid längtar jag redan! Vi stack ut till hagen tidigt imorse - och vi hade turen att slippa regnet. Fåren var riktigt rörliga och hade en hel del drag tillbaka till gruppen vi ställt undan. Riktigt bra träning för Ruth, och dessutom fick jag ju bekräftat på tävlingen att Ruth måste kunna släppa en flock för att hämta en annan. Så det tränade vi lite på idag, och emellanåt sneglade hon på den flocken vi ställt undan, men köpte läget. Korta flanker, fösning, tydliga halvhalter och inneflankar stod på agendan. Vi gjorde två delningar också, vilket Ruth fixade med bravur!
Ja, en sak är klar, och det är att motivationen inte är bristfällig. Längtar redan till morgondagens träning! men nu blir det jobb för mig, medan Ruth återhämtar sig! Gårdagens tävling bjöd på svårigheter vi inte tränat på. Flocken som tidigare hund kört på, fick dom strul med i hanteringen. Så flocken stod några meter bakom Ruth, med hundar som försökte få grepp om den ner till hanteringen. Och samtidigt ska jag skicka Ruth på ett hämt med "våra" utställda djur. Ruth stack mot flocken precis bakom henne. Jag visslade "ligg", och skickade om henne, och hon TAR DET. Hon viker av fint till höger och plockar upp rätt flock. Där hade vi vunnit ALLT <3
Jag hade dock fått orimligt hög puls och fick inte ett ljud ur pipan... Så ja, fram till första fösningsgrinden kom vi av linjerna och jag hade inte alls huvudet med mig. Men resten av banan flöt på fint! När jag tittar tillbaka på helgen så får jag gåshud. Det här är första gången vi tävlar i vallning, och jag hade som mål att vi skulle ta runt banan, och det gjorde VI - dessutom BÅDA dagarna! Vi har mängder med saker att träna på och förbättra, och jag är sååååå peppad! <3 Och ja, vad ska jag säga om Ruth? Hon levererar gång på gång, och jag är så tacksam att få dela det här med henne. Hon är FANTASTISK!
Idag debuterade vi i IK1. Jag bestämde mig för att köra när vi ändå var anmälda - och se det som ren träning. Vi lämnade Agdala runt 7 tiden, och var därmed på plats i god tid. Hann rasta hundarna och oss själva innan det var dags för domaren att gå igenom banan. Nervös var förnamnet. Banan visade sig inte vara helt självklar - en del kuperad terräng för hundarna att ta sig igenom i hämtet, och en cross som gick snett över hela banan och på det rööörliga djur. Iofs kan jag ju inte jämföra med något annat om banan var lite knepig, men flera sa att det var en lite knivigare IK1-bana.
Jag valde att skicka Ruth höger. Hon slog ut fint, genom terrängen, men stannade till så gav nytt kommando, vilket hon tog fint. Upptaget var lugnt och fint, och så även framdrivningen. Sen så blev det några krokar i fösningen, men framför allt så låg vi någon meter av linjen hela tiden. Varför vet jag inte? Men noterade nog inte riktigt linjerna - med all säkerhet på grund av nervositeten, men också för att jag inte tränat på att se linjer! Så den erfarenheten tar vi med oss! Delningen gick fint, men vid fållan agerade jag inte alls... och tanken på tid slog till. Banan skulle gå under 9 minuter. Så många poäng, eller nästan alla, försvann vid fållan. På grund av dålig matte. Suck. Fållan som annars aldrig är några problem. Men VI KLARADE DET. VI TOG OSS IGENOM HELA BANAN <3 Alltså den känslan - helt obeskrivlig. Ruth är fantastisk och levererar även denna gång. Inga ord är tillräckliga. RUTH! <3 Att vi dessutom knep 8:e platsen och fick poäng till Unghundscupen - ja det är bara ett STORT PLUS! Vi har SÅ mycket att träna på i vallningen! Igår fick jag verkligen upp ögonen för våra brister, som behöver arbetas igenom och stärkas. Herrejösses, vi har en del att jobba med! Jag måste också, som jag redan skrivit tusen gånger, bli snabbare i mitt agerande och läsa djuren ännu bättre. Ååååh det är så himla kul det här, men fasiken inte helt enkelt. Efter gårdagens träningar är jag så peppad att det sprutar ur öronen på mig!!!!
Dock funderar jag på om vi ska ställa in IK1 starten... även om det verkligen är bra för oss att komma ut på ny mark och få rutin, känner jag att vissa NÖDVÄNDIGA delar brister alltför ofta. Hm, kluven är förnamnet. Jag får se hur det känns efter dagens träning....! Men oavsett - SÅ ÄR JAG TRÄNINGSPEPP och helt omättlig! Det är så otroligt kul med vallningen!!!
Löpning följt av lydnad. Bra start, helt klart! Löpningen kändes lätt även idag och jag hann bearbeta en del tankar inför helgens tävlingar. Ni vet, jag visualiserar mig känslan, förställer mig hur det kommer kännas att stå där vi pinnen och skicka på ett hämt. Jag försöker tänka hur jag ska hantera olika svårigheter som kan uppstå och att jag ska hänga med om allt flyter på UTAN att slappna av. Vara där för Ruth hela tiden och göra det tillsammans med henne. Vi ska ha en öppen kommunikation precis varje sekund och jag ska andas. Jaja, nog om tävlingen. Men ja, ni förstår hur många tankar som fanns att bearbeta under milen idag ;)
Efter en skön tur så stack vi till Malin för att träna lydnad. Vi länkade återigen nästan hela III, med förbaskat bra känsla. Ruth jobbade på fint och visar att små detaljer sakta men säkert blir bättre i länkningarna, och dessutom börjar transporterna ta form. Jag känner mig pepp på lydnaden och det verkar som vårt träningsupplägg är i precis rätt anda just nu. Justeringar kommer behövas, men nu håller jag i den här riktningen ett tag till. Blir spännande att se hur vi fortsätter utvecklas!
Efter morgonens löptur stack vi ut till hagen för lite träning. Fokus på stand, delningar och halvhalter... Inte helt enkelt. Men med mycket träning ska vi nog få till det! Delningarna gick såklart fint idag, men det är till stor del tack vare att våra djur är så lättdelade. I söndags gick det ju allt annat än bra, och Ruth tappade huvudet två gångar. Och jag, ja, jag agerade knappast så som en bra tränare ska. Jag missade bra tillfällen, skickade henne för långt och ja...listan kan göras lång. Men så är det att vara nybörjare, och vi kan bara bli bättre!
Det blir fokus på vallning hela den här veckan, för på lördag möter vi verkligheten - vår första IK1. Bara tanken gör mig knäsvag... och jag får nypa mig i armen flera gånger. Är det här på riktigt? Ska vi verkligen TRÄVLA i vallning? Jag kan inte själv förstå det... Förra året stod vi som två frågetecken i hagen och visste inte mycket. När jag tänker tillbaka på det inser jag hur mycket vi utvecklats, och vilken fantastisk resa vi har gjort. Och det bästa av allt är att den fortsätter i många år. Men jag slåss också med en del jobbiga tankar. Det var i den här åldern Winnie försvann från mig. Som en blixt från klar himmel. Plötsligt vaknade jag en dag utan henne vid min sida. Jag får ont i magen när jag tänker på det. Jag har fått kämpa med smärtan och saknaden efter henne i år... Och när jag träffade Meta i helgen påmindes jag om hur det var när Winnie fanns. Åh...jag kan inte ens skriva om det - det väcker för många jobbiga känslor i mig. Jag önskar så att jag kunde få träffa henne igen, bara för en stund. Men jag vet, det är omöjligt. Och det är just det som kan få mig galen. Jag är maktlös. Nu ska jag krama om Ruth och som alla andra dagar, be till högre makter att hon får leva ett friskt liv vid min sida i många år <3 |
Malou&RuthSmått överaktiv 26-årig tjej som brinner för träning i alla dess former, för så väl tvåbenta som håriga fyrbenta. Archives
September 2016
Categories
All
|