Helgen har spenderats med övernattning på Yasuragi tillsammans med familjen och alla respektive. Hur mysigt som helst. Bada i varma källor, prata om livet, äta god middag & frukost, skratta och bara få umgås utan någon som helst stress. Det är kvalitet. Vi njöt av varje sekund, och jag sov så skönt i deras sängar.
I övrigt har helgen bestått av julshoppning, mys i soffan, långa promenader och julklappspyssel hos mamma. Med andra ord precis en sån helg jag behövde. Så skönt att slippa massa måsten! Nu stundar det en och en halv arbetsdag till – sen JULLEDIGT. Imorse var vi hos MVC för kontroll. Allt såg bra ut och LillaBus växer precis enligt kurvan. Det känns himla skönt att allting hittills flyter på så fint. Nu håller vi tummarna för att dom sista 5 veckorna också går smidigt och att vi alla mår bra. Det här bilden är tagen i juli. Jag minns dagen som igår. Vi lämnade Gotland för att besöka MVC och göra KUB-testet. Vi hade i princip inte berättat för några om graviditeten, och det fanns verkligen ett värde i det. Att bara han och jag kunde få dela det som pågick, och njuta av det i vår ensamhet. Men vi hade bestämt oss för att visade 12-veckors ultraljudet att allt såg bra ut så skulle vi berätta för våra nära och kära. Och när vi var på MVC i juli fick vi se vår lilla kärlek igen, och barnmorskan menade på att allt såg strålande ut. Lyckan var total och det var så många känslor i min kropp.
Den kvällen gick vi ut och firade. Bara han och jag. Ett minne jag alltid kommer bära med mig. Tänk att 5 månader senare sitter jag här och är höggravid. Jag ska föda om drygt 40 dagar. Vart tog tiden vägen? I somras var allt så färskt. I somras var allt så nytt. I somras var förlossningen så långt borta. Men nu är vi snart där...snart redo att kliva in i rummet där vi ska få möta vår kärlek. Jag kan inte förstå det. Hur ser framtiden ut? Hur kommer det att bli när LillaBus kommer ut? Hur kommer LillaBus se ut? Hur kommer förlossningen gå? Så många frågor utan svar. Men en sak är säker: jag längtar så in i bomben efter att träffa LillaBus. <3 För varje dag blir längtan större och kraftigare. ...och hur mår jag då, såhär i vecka 34?! Jo jag mår fortfarande alla tiders, men jag känner mig givetvis påverkad av graviditeten. Tröttheten har kommit som ett brev på posten den senaste veckan. Jag verkar kunna sova hur mycket som helst? Det finns inget stopp. Kanske är det för att jag inte riktigt får samma kvalitativa sömn på nätterna... Men annars så känner jag mig tyngre för varje dag som går, och för att inte tala om hur otymplig jag känner mig. Aptiten pendlar mellan att ena dagen inte vara hungrig alls, till att nästa dag ha full normal hunger...plus ökat sockersug. Sjukt nog! Givetvis håller jag någorlunda i handbromsen, men skulle min hjärna få välja skulle jag kunna äta godis varje dag. Igår blev det lydnadsträning med Denice och Lita. Inget direkt superpass för mig och Ruth, bortsett från fria följet som börjar ta form. Vi har haft lite strul med vänstersvängarna, men nu börjar träningen ge resultat. Förbaskat kul när man ser att utvecklingen går framåt! Igår vankades det agilitykurs med tisdagsgänget. Jag lät dock Emelie köra Ruth då jag kände mig krasslig och svag. Banan bjöd på en hel del springande, så jag kände att det var rätt beslut. Dessutom fick jag värsta adrenalinkicken av titta när Emelie körde med Ruth. Dom var hur bra som helst tillsammans <3 Så nu när jag börjar bli....eller är...höggravid tänkte jag låta Emelie träna agility med Ruth. Vem vet, kanske kan jag övertala dom att tävla tillsammans längre fram? :) Det är så irriterande att det inte går att lägga upp Instagramklipp här längre... Suck! Så ni som vill ta del av vår vardag, med både film och bild, kika in på Instagram istället! Imorse tog vi oss en tvåtimmars promenad, och möttes av solen som var på väg upp. Magiskt. Fåglarna kvittrade lite diskret, inte en människa så långt mina ögon kunde nå, frisk och krispig luft, och en överlycklig liten fyrbent kompis. Stunder som dessa behöver inga ord.
Första helgen utan planer. Som en dröm! Hundmässan gick visserligen och tanken var att fara dit, men av olika anledningar valde jag att inte åka. Såklart med blandade känslor, men helt rätt beslut. Jag får istället njuta av ”godbitarna” via filmer, och smittas av inspiration från vänner som var där.
Ruth kom hem i lördags förmiddag och det var lycka! Hjälp, vad jag saknar henne när hon är iväg. Men Ruth har det knappast gått någon nöd på…hon har levt livet hos Malin & Filur. Och helt ärligt har det varit så nödvändigt att få lite hjälp, för nu börjar graviditeten kännas i både kropp och knopp. Jag blir tyngre, otympligare och tröttare för varje dag som går… Helgen har bjudit på mååånga fina stunder. Långa promenader, julmingel, julshopping, luciafika med min familj och Sebbe, Elina & Melwin <3 Dessutom har jag fått haft Joel vid min sida i princip varje minut, så himla mysigt och efterlängtat. Men som vanligt gick tiden för fort…och nu är måndagen redan här. Fast det är inte många dagar kvar till julledigheten, så jag ska nog kunna bita ihop och gilla läget den sista tiden. Ikväll vankas det lydnadsträning med Denice & Lita – och jag är såååå pepp! LillaBus växer. Jag växer. Jag börjar känna mig rätt stor, otymplig och svullen...helt ärligt känns det sådär halvkul. Jag får bulla upp med kuddar i både säng och soffa för att sitta bekvämt, och att plocka upp saker från marken är plötsligt lite av en utmaning. Givetvis går det fortfarande bra, men det känns i kroppen. Så jag undviker helst att böja mig ner ett flertal gånger...
För mig som är van att röra mig snabbt, intensivt och som dessutom oftast har tusen järn i elden inser att jag måste dra ner tempot. Det är inte hållbart längre. Jag blir trött och kroppen säger ifrån. I vanliga fall trippar jag upp för våra trappor till lägenheten, men nu går det inte... Jag blir andfådd, benen blir fyllda med mjölksyra och jag får stanna till för att ta några djupa andetag. Den känslan, ja...den är hemsk. Men det är väl kroppens sätt att säga ifrån. Jag försöker verkligen aktivt tänka på att sänka tempot, men det är fasiken inte helt enkelt. Fördelen med att vara en bit in i graviditeten är bland annat att känslan av att vilja vara hemma är större än någonsin. Den sociala Malou börjar sakta krypa in i sitt "skal", och vill helst pyssla och mysa hemma. Det är inte många veckor kvar nu, och för varje dag som går närmar vi oss mötet med LillaBus. Jag längtar. Eftersom Ruth är hos Malin den här veckan har jag passat på att ta sovmorgon. Sena kvällar och aningen oroliga nätter har också bidragit till att tröttheten är större än vanligt. Så det har passat utmärkt att få sova längre och starta morgonen med lugn. Imorse smet Joel iväg tiiiiidigt, så jag somnade snabbt om och steg upp runt 7. Minns inte senast jag en vardag gick upp kl 7? Måste vara år sen… Skönt och behövligt var det iaf. Och jag gav mig själv tillfälle att starta morgonen utan någon tidspress.
När jag gick där hemma bland allt mysigt julpynt slogs jag av hur fantastiskt jag har det. Jag delar livet med mannen jag bara trodde fanns i mina drömmar. Vi köpte lägenheten som vi blev förälskade i vid första mötet. Vi bor med naturen alldeles runt knuten. Vi har en underbar hund som alltid ger oss ett leende på läpparna. Vi väntar vårt gemensamma barn <3 Dessutom har vi bra jobb, och en bil som vi båda är överlyckliga i. Mycket bättre kan det väl inte bli? Eller jo, vi skulle kunna få mer tid tillsammans. Men nu när allt lugnat sig på flera fronter kommer vi ses mer, och det känns sååååå fantastiskt! När jag stod i morgonrocken och skulle ta mig på tofflorna så ser jag spjälsängen med alla LillaBus kläder i. Stannade upp. Andades. Tittade länge på sängen. Jag ställde mig vid kanten och titta på varje litet klädesplagg. Jag lyfte upp plaggen och försökte föreställa mig att LillaBus snart fyller dom här plaggen. Några tårar rann nerför min kind. Inte för att jag var ledsen, utan för att jag var rörd. Rörd över att vi, han och jag, har skapat en liten bebis som växer i min mage. Rörd över att vi har varandra, och en sån stark kärlek till varandra. Jag kan fortfarande inte greppa det. Att vi ska bli föräldrar. Jag kan knappt greppa att han och jag har funnit varandra. Att jag mitt ute i ingenstans träffade mannen jag bokstavligt talat har drömt om. Jag är tacksam och ödmjuk inför det som komma skall. Jag önskar, ber och hoppas att LillaBus tittar ut frisk och kry, och att jag mår bra efter förlossningen. Låt mig presentera vår nya vagn: EmmaLjunga Super Viking i Lounge Grey. (med luftdäck).
Det här med vagn har varit en djungel. Det finns så många olika modeller, märken och funktioner… För oss som var helt färska har det verkligen tagit tid att ta beslut. Vad är viktigt för oss? Vad prioriterar vi? Ja, men frågorna har ju varit tusentals. Och samtidigt är det väl inte förrens bebis kommer som vi på riktigt kommer inse vilka funktioner som känns nödvändiga. Vi stod mellan Bugaboo Buffalo och EmmaLjunga Super Viking. Buffalon är verkligen genomtänkt, och himla smidig. Men det som fick oss att välja Super Viking var framför allt att den känns mysigare, skönare att köra och dessutom känns sittdelen bättre. Men jag är övertygad om att båda vagnarna är grymma! Nu är iaf vagnen beställd och vi hämtar den i mitten av januari. Snart! Hjälp… Vi har även köpt på oss andra nödvändiga måsten inför LillaBus ankomst. Så från ett tomt bebisförråd börjar vi nu få lite ordning. Och det känns faktiskt skönt… Från vecka 37 kan ju LillaBus titta ut när som helst. Och vi är nu i vecka 33! Kan inte förstå det! 58 dagar kvar till beräknad förlossning. Galet! Förut har jag räknat veckor men nu börjar jag räkna ner dagar istället. Åh jag längtar såååå till vi får se vem LillaBus är. En sak är säker och det är att LillaBus lever loppan i min mage. Aktiviteten har ökat markant de senaste två veckorna, och emellanåt gör det riktigt ont i revbenen när LillaBus tar i… Men jag klagar inte. Nix, jag NJUTER! <3 Jag som skulle sköta uppdateringarna bättre här... det går hittills sådär. Dagarna är oftast fyllda från tidig morgon till sen kväll, och då hamnar bloggen åt sidan. Men ja, ambitionen är att få mer regelbundna inlägg.
I helgen fick jag äntligen umgås med Mr J. Efterlängtat. Vi har haft lite tid för varandra den här hösten så den här helgen var behövlig. Och bara tanken på att vi ska umgås även nästa helg gör mig lyrisk. Äntligen får vi tid för varandra!! Vi ägnade helgen åt att umgås med familj, vänner, baka, mysa, pussas och ja lite annat. I hans sällskap springer alltid tiden iväg...så måndagen knackade på tidigare än jag hoppats. Och nu är redan tisdagen här...hjälp! Den här veckan är helt fullsmetad med saker, så jag har lämnat Ruth till Malin & Fille. Det finns ingen tid att hinna ta hand om henne som jag önskar. Visst att hon är med mig på jobbet hela dagarna, men hur kul är det för henne att bara gå några promenader varje dag?! Säkert inget hon skulle lida av, men mitt samvete klarar det inte. Tur att jag har Malin & Filur som snällt ställer upp och låter min prinsessa bo där <3 |
Malou&RuthSmått överaktiv 26-årig tjej som brinner för träning i alla dess former, för så väl tvåbenta som håriga fyrbenta. Archives
September 2016
Categories
All
|