Alltså jag är så förbaskat nöjd över de två kursdagarna för Jessica. Hon vigdade mina vyer och jag ser klarare än innan. Jessica menade på att vi svenskar överlag tränar lite otydligt, och när jag tänkt efter håller jag nog med. Och jag kan själv känna att jag ibland är otydlig i träningen med Ruth. Ibland blir det mest en gröt och mycket belöningsord och en del "tokigt" som går i hand i hand. Ruth hinner inte mycket mer än äta sin belöning innan vi har börjat om på ny kula.
Det här med att "träna med känsla & utan känslor" har jag verkligen tagit till mig. Och Jessica pratade mycket runt det, att inte lägga känslor i träningen. Vad spelar det egentligen för roll om hunden lägger sig på ett sitt? Det är väl inte mer än tala om för hunden att det var fel, och that's it. Att analysera allt i detalj tar tid från träningen och vi kommer sällan fram till något revolutionerande. Åh hon väckte så himla många bra tankar i mitt huvud och jag känner mig peppad till tårna. Inte bara i träningen utan i att fortsätta bygga en stark och fin relation till Ruth. Träningsmässigt ska jag strukturera träningen ännu mer, vara tydligare, minska antalet belöningssignaler och fortsätta ha förbaskat kul.
1 Comment
Trodde hon skulle vara trött idag. Men varför vara trött när man kan vara pigg?
Imorse blev det en löptur. Vilat i 2 dagar så det var minst sagt behövligt. Skönt dessutom! Sen blev det raka vägen till jobbet. Har en del på mitt bord, så bara lägga i en extra växel och köra! Nu är vi hemma. Helt slut.
Fyllda med nya kunskaper, inspiration och synvinklar. Jessica är i mina ögon en fantastiskt duktig hundtränare och jag älskar henne sätt att se på hundträning. Ruth har skött sig utmärkt. Sovit snällt i sin bur, fokuserat när vi tränat och visat sina sämre sidor - vilket jag hade hoppats, så Jessica fick se hur hon beter sig. Perfekt! Givetvis visade hon även sina bättre sidor, men dom behöver vi ju inte direkt hjälp med! Förutom hundträning har jag skrattat tills jag fått ont i magen. Vi har ätit god mat, druckit vin, pratat om livet och...skrattat ännu lite mer. Herrejösses vilka dagar! Jag känner mig fylld med motivation och ser fram emot många träningspass med mina vänner. Mötte Sofia & Denice för inomhusträning efter jobbet. Varken Ruth eller jag hade varit i lokalen tidigare, och till min stora glädje visade den sig vara toppen! Och ja... vad ska jag skriva om träningen. Den gick sjukt bra och vi hade GALET kul!! Från fullt fokus till skratt - precis så som det ska vara. Vad skulle jag göra utan er två!? Åh jag har världens bästa träningsvänner!! Nu ska jag packa ihop väskan och sova. Imorgon plockar Sofia upp oss för att sedan styra bilen mot Kungsör och kurs för Jessica Svanljung! PEPP! Operation ströningsträning! Hemma möttes jag av middag på bordet och två bröder som såg till att ge Ruth ytterligare lite uppmärksamhet. En trött tjej ligger nu deckad i vardagsrummet!
FJärren. Fjärren. Fjärren. Den kära fjärren. Jag minns när jag tränade Qit att jag började med operation "låsta bakben". Det var verkligen mer eller mindre en oepration...eller evighetsprojekt kändes det emellanåt som. Idag är jag tveksam om det faktiskt var värt allt slit och om vi faktiskt lyckades? Tveksamt om hon faktiskt förstod låsta bakben. Idag, några år senare, skrivs det om låsta bakben i princip överallt. Många pratar om det som om det vore en självklarhet att ha låsta bakben i fjärren. Jag kliar mig ofta i huvudet... Visst drömmer vi väl alla om två bakben/framben som är fastklistrade i marken i varje fjärrskifte - men vad är egentligen kritierna för låsta ben? Lär vi hunden att faktiskt LÅSTA bakbenen i varje skifte? Eller är det så att "låsta bakben" och "låsta framben" har blivit två uttryck för två olika utgångspunkter i fjärren? Med all säkerhet individuellt, men det tåls nog att fundera en extra gång på hur ens målbild faktiskt ser ut, och hur man ska nå dit. I regelrna står följande : Hunden skall ändra ställning 6 gånger och bli kvar på sin plats. Föraren får använda både kommandon och handtecken, men de skall vara korta och samtidiga. Bedömning: Momentet börjar när föraren lägger hunden och slutar när föraren återvänt och hunden beordrats i utgångsställning.Avseende skall fästas vid hundens tempo vid ändring av ställningar, hur distinkt positionen intas, hur väl positionen hålls och hur mycket hunden förflyttar sig. Själv tränade jag ju efter att försöka nå "låsta bakben" dvs fastklistrade bakben med Qit... men kan inte påstå att jag lyckades till ett hundra procent. Förståelsen för att just bakbenen skulle vara låsta är jag tveksam om vi egentligen fick till, utan mer bara en väldigt hög medvetenhet och att vara "blickstilla" i varje skifte samt att hon spände kroppen på mitt kommando "lås". Visst blev fjärren bra men idag kommer jag tänka annorlunda och lägga värde i andra delar än "fastklistrade bakben"! Men därmed inte sagt att jag kommer släppa igenom förflyttningar i fjärren... Nej nej! På filmen är det ett av passen jag tränade fjärr med Qit. Titta på första stå skiftet, om tittar noga ser ni hur hon spänner till kroppen i stående position på mitt kommando. Denice har lärt in fjärren utan att Lita har någon förståelse för låsta bakben, utan bakbenen som utgångspunkt. Det vill säga att bakbenen ska vara stilla i skiftena - men fokus har främst legat på hur varje skifte utförs, känslan i varje skifte samt att försöka göra varje skifte så ergonomiskt som möjligt för Lita. Två olika sätt att lära in fjärren - och båda blev lyckade. Som sagt, många vägar bär till Rom!
Han med noll hundvana och jag plockar hem en Border collie. Hur skulle det gå? Att leva med en galen liten valp kräver sin förare och ... en stor portion tålamod behövs! Joel fick kastas in i BC-världen och möta allt som hör till. Jag kan med handen på hjärtat säga att jag i början undrade hur det skulle gå. Tänk om han skulle få spader på henne? Jag menar...hon är långt ifrån en lugn, gullig och timid liten valp. Joel mötte livet med Ruth på ett sätt jag inte vågat drömma om. Han har tagit reda på hur hundar i stort fungerar, vad som särskiljer en BC från andra hundar och frågat ut mig ett flertal gånger....! Om han har lärt sig? Minst sagt. Ibland känns det som han läser Ruth precis som jag gör. Det kanske låter hårt men jag hade aldrig kunnat tro att jag så fort skulle känna mig trygg i hur han hanterar henne. Och på tal om något helt annat, nu vet jag att Malin kommer sitta med ett leende på läpparna när hon läser det här! Att idag, några månader senare, se Ruth & Joels relation gör mig varm i magen. Han känner henne utan och innan, och vet precis hur han ska handskas med vilddjuret(vilket är långt ifrån lätt alla gånger...). Ruth fullkomligen älskar Joel och dom leker som två barn ihop. Varje kväll ligger dom på vardagsrumsgolvet och busar... Ruth på Joels mage, och Joel med skyddsdräkt för att slippa jack i diverse kroppsdelar. Sen blir det jakt runt i lägenheten, vem blir tagen först? Mattor och bäddar flygger, någon kraschar in i väggen.... någon morrar... någon skriker AJ... Det låter som hela lägenheten ska gå sönder och som att Joel ska bli mördad! Med andra ord fullkomlig KAOS. Trots att jag många gånger är trött och slut när jag anländer hemma kan jag inte låta bli att le. Åh jag har verkligen världens bästa lilla familj! Promenad i ett lugnt Stockholm. Jag med ett leende på läpparna då jag vet att kvällen ska spenderas med Sofia & Denice för lydnadsträning.
Imorse slängde jag iväg ett sms till Anne om att jag borde byta hund inför veckans kurs. Hon ringde snabbt upp och vi hade "terapisamtal". Haha skämt och sido, men vi bollade tankar om Ruth och hennes beteenden. Hon är inte den enklaste valpen, och tar sig stora friheter här i livet. Det kommer bli ändring på det nu. Och jag kommer behöva strypa livets roliga och ha fullständig kontroll på allt som erbjuds. Vi får se hur det utvecklar sig, men jag ska ge det 3 veckor och utvärdera därefter.
Innan frukost och promenad tog jag mig en löptur. Rensade tankarna och smakade på pulsen. Skönt och behövligt! Väl hemma blev det frukost och 3 koppar kaffe. Sen blev det promenad med Ruth, och klumpigt nog råkade jag ta Joels "skyddshandskar"...så jag fick välja att frysa om händerna eller ha en valp hängande i handen. Valde givetvis att frysa. Jag har skrattat i princip hela dagen. Från att jag träffade mina vänner på lydnadsplan till jag kom hem. Men också svurit över min valp. Mycket dessutom. Det är långt ifrån guld och gröna skogar att ha en Ruth, det ska gudarna veta. Suck! Den så kallade lydnadsträningen gick åt PIPAN... bokstavligt talat. Ruth ville göra allt annat än att vara med mig. Lix & Lita visade däremot många fina saker och dessutom såg Lita till att låta Denices rumpa agera belöning. Hon far igenom Denice ben för att greppa belöningen och smakar då på hennes rumpa...innan hon tar belöningen. Haha vi skrattade så vi grät, och Lita var nöjd över att fått sin belöning. Givetvis gick det hål på byxorna...och inget dåligt hål direkt. Hahahahaha! Åh jag har verkligen världens bästa träningskompisar. Vi kan skratta & gråta ihop. Är ärliga, stöttar och hjälper varandra - och har så förbaskat kul ihop. Det är väl precis så det ska vara?! Lyckliga jag! Efter ett sämre men kul träningspass åkte vi vidare mot Agdala för att valla och umgås med Carina. Bra avslut på dagen! Nu ska jag koka te och invänta min man! |
Malou&RuthSmått överaktiv 26-årig tjej som brinner för träning i alla dess former, för så väl tvåbenta som håriga fyrbenta. Archives
September 2016
Categories
All
|