Tänk att livet har så fantastiska många möjligheter att erbjuda varje dag. Ibland känns det instängt och enformigt men det är enbart på grund av våra tankar. Vi måste våga se möjligheterna omkring oss, våga agera, våga gå nya vägar, våga förändra, våga stå på oss, våga lyssna och dra lärdomar. Och våga tro på oss själva!
Varje dag är unik och går inte att återuppleva! Så njut, och gör det du älskar, varje dag.
0 Comments
Mia: Skulle vara jättekul att läsa dina tankar kring hur du tränar nu med Ruth jämfört med när du tränade Qit och Lix? Och hur du tänkte när du "började om igen" Det här med att det ska vara roligt och inte för seriöst, vet att du skrev någon gång att hundträningen "kvävde dig". Har nämligen haft den känslan själv när allt blir krav och prestation och man glömmer varför man egentligen håller på..?
Hej Mia! Jag både känner och tänker mycket kring dina frågor, men ska i korta drag försöka ge dig några svar. Gällande träningen så skiljer sig absolut en del av mitt upplägg, inlärning och tänk en aning. Och det i sig är inte för att undvika press och krav, utan snarare för att jag fått nya perspektiv, omvärderat och fler erfarenheter i bagaget. Däremot tar jag själva träningen på ett mer avslappnat sätt. Ställer mig ofta frågan, varför tränar jag med Ruth? Jo för vi båda älskar det! Och jag bär alltid med mig den tanken i träningen, och påminner mig ofta om att hon precis som alla andra är en egen individ. Ibland är hon trött, ibland är jag trött, ibland är koncentrationen sämre.. Ja men du förstår! Jag tar heller inte snedsteg som något nederlag och analyserar inte allt i detalj. Vi jobbar målinriktad, har alltid kul och jag ser det som något hon och jag gör tillsammans. För är det inte VI, då kan vi lika bra strunta i det. Gällande krav och prestation har jag bara valt att jobba med mina egna tankar. I all ära att vi vill prestera och hamna i toppen, men visst är väl resan en del av målet? Målet varar en kort stund medan resan är lång. Så vi njuter under resan, och låter oss inte påverkas av yttre faktorer. VI gör helt enkel vår grej, i vår takt och efter våra förutsättningar :) Helgen har ägnats åt sånt som gör mig varm och glad i hjärtat. Vallning, lydnadstävling där Emelie & Vici kammade hem ett första pris på 187 poäng, middag & löpning med Malin, lite mer vallning och även mys med familjen. Timmarna sprang iväg och plötsligt så var det måndag. Det betyder jobb, privatkurser, träning och givetvis vallning. Och dessutom behöver jag ta igen tid med min pojkvän som spenderat helgen på Öland. Herrejösses vad jag har saknat honom.....!
Åkte tidigare från jobbet för att kunna spendera eftermiddagen på Agdala. Vallning, middag, promenad och annat mys stod på agendan. Ruth fick 3 pass i hagen där det andra helt klart var det bästa! Nu har jag precis kommit hem och känner mig helt slut. Så ska krypa till sängs, imorgon vankas en lång dag med många härligheter! Okej, här kommer ett bröd som smakar gudomligt(dessutom helt fritt från gluten). Man kan givetvis välja nötter/kärnor efter smak.
Ingredienser: • 120 g mandlar eller hasselnötter • 20 g rostade melonkärnor • 100 g linfrö • 2 msk fiberhusk • 50 g valnötter eller hasselnötter • 2 st ägg • 4 st äggvitor • 100 g solroskärnor(en del föredrar pumpakärnor) • 250 g kesella lätt • 2 tsk bakpulver • 1 tsk salt (kan tillsätta brödkryddor) Utförande: Sätt ugnen på 175 grader Mal mandeln till ett mjöl. Blanda linfrö och fiberhusk tillsammans och tillsätt sedan mjölet från mandeln. Tillsätt bakpulver, salt, valnötter, melonkärnor och pumpafrö och blanda noggrant. Tillsätt ägg, äggvita och kesella och rör samman till en smet. Lägg över smeten i en brödform täckt av bakplåtspapper, toppa ev med sesamfrön och solroskärnor! Grädda i ugnen ca 60 minuter. Håll dock lite uppsikt efter 40 minuter och se hur brödet ter sig. Hon med stort H blev 10 månader igår. Tänk, hela 10 månader! Ruth, min älskade, bästa och fantastiska vän som står vid min sida dag som natt. Vi delar i princip dygnets alla timmar ihop och jag får inte nog av henne. Jag vill ha henne hos mig precis hela tiden och nyper mig ofta i armen. Är hon på riktigt? Är hon verkligen min? Varje gång får jag samma svar. Hon är på riktigt. Hon är min. Det känns ofattbart.
Vem är då Ruth vid 10 månader? En fortsatt glad, nyfiken och sprallig flicka som oftast har fyra tassar på jorden. Hon stressar aldrig upp sig, miljöstark och tar livet med en klackspark. Jag är tveksam till om hon ens skulle reagera om någon släppte en bomb bredvid henne...? Kanske hon skulle reagera men avreagera lika snabbt. Kanske kommer den här sidan ändras, men hon hon har hittills fantastiska avreaktioner. Mat är fortfarande något som enbart fyller en funktion - mättnad. Inget mer. Gott? Jaa...lagom. All form av lek och kamp är däremot livsnödvändigt. Och även närhet. Ruth fortsätter vara väldigt social, och vill helst att vi ska vara nära varandra. Och vet ni? Det känns som hon värnar om vår relation. Hon vill lyssna, hon vill samarbeta, hon vill göra rätt, hon vill att vi ska ha kul tillsammans. Svårt att förklara - men hon är uppmärksam och lyhörd på mina signaler. Sätter sig sällan emot, och ifrågasätter ytterst sällan... Möjligtvis att jag kan få någon skeptisk blick. Men inte mer än så! Det är VI. Träningsmässigt går det sakta men säkert framåt. Vi har förbaskat kul när vi tränar ihop - och jag tror inte vi har avslutat ett endaste pass utan att jag någon gång har skrattat? Och vet ni? Det är då jag påminns om att det är precis såhär det ska vara att träna hund. Det ska vara KUL och vi ska göra det tillsammans för vi gillar det. Jag & Ruth. VI! Åh...om ni bara kunde förstå hur mycket jag älskar den här flickan. Inga ord är tillräckliga. Det här tar knäckebrödet till nya nivåer - ni måste prova!
Servera med tex mosad avokado och kalkonskiva, eller varför inte keso, örtsalt och tomat? Någon äter ett äpple. Någon dricker en yoghurt fullproppad med socker. Någon är smal. Någon dricker en redbull sugarfree. Någon är kraftigt överviktig. Någon knappar maniskt på sin telefon. Någon pratar högt och är upprörd. Någon ler i sin ensamhet. Någon ser ledsen ut.
Det är en vanlig morgon på pendeltåget. Och idag påminde jag mig själv om hur olika vi är. Alla som satt på tåget är egna individer, och vi lever alla olika liv. Vi ser livet med två olika ögon och har helt olika erfarenheter i vår ryggsäck. Jag tycker det är fascinerade och bara tanken på olikheterna inspirerar mig. Tänk så mycket andra människor har att lära mig, och hur mycket jag kan bredda mitt egna synfält genom att höra andra människors berättelser. Givetvis kanske man inte håller med andra om allt, men man kan lyssna och få nya perspektiv. Jag påminde mig också om mitt egna liv och hur bra jag har det. Nästan sådär bra att jag ibland måste nypa mig i armen. Självklart är det emellanåt jobbigt och jag är med jämna mellanrum tankespridd, men min tro är att det hör livet till. Iaf för en människa som jag. Jag är minst sagt komplex och kan sväva iväg känslormässigt.. Men att påminna sig själv om ljusglimtarna i livet borde vi ofta göra. Jag njöt faktiskt lite extra imorse när jag duschat efter min löptur. Då såg jag hur Mr J låg snusandes i sängen.. och istället för att hugga tag i måsten som att göra fruksot, så kröp jag ner i sängen igen. Tätt intill honom. Han var varm och jag fick gåshud bara av att närma mig honom... Snart 2 år, och jag blir fortfarande som ett barn på julafton när jag tänker på honom. När vi väl går upp så hinner jag inte längre än till köket innan jag ser hur Mr J myser med Ruth i bädden. Gåshud igen. Tänk att så lite kan göra en så lycklig och varm i magen. |
Malou&RuthSmått överaktiv 26-årig tjej som brinner för träning i alla dess former, för så väl tvåbenta som håriga fyrbenta. Archives
September 2016
Categories
All
|