Igår var jag i stort behov att ventilera. Lyfte luren och ringde bästis, som inte hann mycket mer än att säga hej innan jag hävde ur mig mina känslor. När jag tar en snabb andningspaus häver hon ur sig "Andas Malou...och berätta allt från början".
Jag tog några andetag och plockade sedan ner alla mina känslor och tankar i små delar. Det fina med min och Malins vänskap är att vi accepterar varandras ALLA sidor, känner varandra utan och innan och vi både har en bra självdistans och känsla. Hon kan hantera mig i precis alla lägen, och som igår vet hon direkt hur hon ska ta mig. Det är ovärderligt. Dessutom är vi båda känslomänniskor DELUXE och en sak är klar... det är inte alltid helt enkelt att hantera människor som oss, haha! Hur som helst, vi bollade tankar, känslor och pratade framtid. Vi drömde oss bort samtidigt som vi var realistiska. Och vi skrattade...i mängder. Nu vill jag ha hem min bästis. Men det är inte långt kvar och dessutom kommer hon och hennes framtida man bo gaaaanska nära. Bäst!
0 Comments
Vi for ut till fårhagen igår efter jobbet. De två första passen kändes allt annat än bra... Hon blev för vid och hade dessutom lingon i öronen. Tredje passet gick betydligt bättre, och jag blev sådär löjligt glad i min fina vallhund.
Imorse blev det löpning, och efter cirkus två kilometer ramlade jag. Skrapade upp benet och händer... Bara bita ihop och fortsätta turen(läs hemska turen). Löpningen har känts värdelös de senaste passen. Tunga ben & noll energi. Frågar mig varje gång varför jag gör ens springer? Men efter varje pass påminns jag om hur bra jag mår efter, oavsett om passet gått dåligt eller bra. Så bara fortsätta och trotsa den här motgången jag har just nu. För över pucken kommer jag, frågan är bara när...? Efter löpning och frukost med det ett kort lydnadspass & promenad med Ruth. Vi länkade fritt följ, läggande, ställande och inkallning. Hej och hå, Ruth var helt med på noterna och transporterna börjar sakta ta en aningen bättre form. Dessutom har ingångarna blivit ett steg närmare min målbild. Fy farao vad jag har slitit med dom där förbaskade ingångarna. Jag måste vara värdelös på att lära in ingångar, för dom har blivit dåliga på alla mina hundar? Nu - WORK. Den senaste tiden har lydnadsträningen har fått stå åt sidan för vallningen. Såklart lite tråkigt, men tiden räcker inte riktigt till och jag märker att Ruth blir trött av vallningen. Hon är fortfarande bara ungdom så vi tar det lugnt och foksuerar inte på för många saker samtidigt. Och vi kommer fortsätta ha fokus på vallningen ett tag framöver, så lydnaden får helt enkelt komma i andra hand.
Igår tog vi en vilodag från fårhagen. Tror vi båda behövde det. Men idag blir det nya tag, så vi sticker ut till hagen i eftermiddag. Längtar redan! Skriver...suddar ut...skriver...suddar ut. Alla ord känns klena. Men samtidigt är det väl just så, att ord sällan är tillräckliga. Hur som helst, helgen har bestått av sånt som gör mig lycklig i själen.
Vi(läs jag och Ruth) spenderade fredagen, lördagen och söndagen på Agdala. Vi har vallat, släppt kossor på bete, gått promenader, ätit gott, skrattat, pratat om livet och bara myst i solen. Givetvis har jag också druckit mängder med Pepsi max... Min stora last i livet. Även en löptur om dagen har det blivit, och idag blev det även gym efter morgonturen. Energin bokstavligen sprudlar ur öronen på mig och jag känner mig smått överhettad. Livet är snällt och jag om ni bara kunde förstå hur lycklig jag är över alla fantastiska människor i mitt liv. I helgen har jag stannat upp ett flertal gånger om dagen och bara andats LYCKA. Här har ni ett urval av helgens alla bilder.. Igår eftermiddag stack vi ut till fåren...igen. 3 pass med bad mellan varje tillfälle. Lycka för både mig och Ruth. Väl hemma blev det att umgås med Mr J... han åker nämligen iväg även den här helgen. Lite ensamt, men samtidigt blir jag lycklig när jag vet att han gör sånt han älskar.
Så idag då? Det blev en tidig morgon på jobbet... allt för att jag och Ruth ska kunna sticka ut till fåren och Carina tidigt. Så nu blir det att fortsätta någon timme till innan vi åker! "Träna med känsla men utan känslor" pratas det i stort om. Visst är det tänkvärda ord och något jag själv anammat till stor del i min träning. Men återigen är det nog bra att påminna sig om balans, och fråga sig varför man gör som man gör? Eller ta sig en funderar innan man applicerar nya tänk och stratergier i sin träning.
Att inte blanda in "jobbiga" känslor i träningen tror jag är ett otroligt smart drag, men samtidigt så tycker jag det är viktigt att ge hunden "cred" från hjärtat när den utför det vi tycker är bra. Vi vill ofta ha hundar som jobbar med oss, och vi strävar efter en teamkänsla. Men trots det sker det ofta att hunden får en godis instoppad i käften, eller en boll slängd till sig... Förare själv engagerar sig knappast mer än nödvändigt, eller berättar knappt för hunden att det den gjorde var riktigt bra. Istället äter hunden sin godis... eller leker med bollen för sig själv... eller uppmanar om mer aktivitet utan gehör från sin förare.(Och nej, givetvis är det inte alltid såhär och alla hundar är olika) Jag påminde mig själv om några av dom här delarna idag. Ruth fick gå ett längre fritt följ, och jag bestämde mig redan innan för att coacha henne om det blev jobbigt. Vid ett tillfälle gav jag henne en signal som betyder något i stil med "shit va bra du är, fortsätt såhär". Ruth SKEN upp, hon blev trygg i den aningen färska uppgiften och fortsatte traska på med härlig attityd och fint enagemang. Efter en stunds till arbete fick hon sin belöning och vi lekte tillsammans. Jag berättade för henne hur bra hennes prestation var, och vi lekte leken så som hon gillar. Jag med ett leende på läpparna och Ruth med ögon som säger - VI KAN VÄL GÖRA DET IGEN?! Precis den känslan vill jag ha. Det ska vara VI TVÅ <3 Då visste jag inget. Jag stod naken efter att ha gett upp mina intressen. Jag hade inget grepp om framtiden. Jag hade mina erfarenheter i ryggsäcken och försökte lyssna på min magkänsla. Jag delade bara mina tankar och känslor med mina närmaste. Jag minns hur jag lät tankarna få flyga åt alla håll, utan att jag la någon vädering i det jag kände. Och jag minns när han sa "Vi åker dit". Han, hundrädd och helt ovetandes om mitt enorma intresse och hur livet med en BC-valp ser ut. Men han stöttade mig, han trodde på mig och han lät mig följa mitt hjärta utan att någonsin döma eller ifrågasätta. Det är vad jag kallar kärlek. Några veckor senare flyttade hon hem till oss. Hon med stort H. Hon som jag aldrig någonsin vågat drömma om. Hon som har tagit mitt hjärta med storm. Idag är hon 10 månader och jag älskar henne mer än ni kan ana. Jag berättar det för henne varje dag och jag tackar högre makter för att just jag får dela mitt liv med henne. ...idag när jag satt i bilen påvägen hem från fårhagen påminde jag mig återigen om hur bra vi har det! Åh jag älskar min lilla familj så innerligt <3 Att min bästis flyttar hem efter sommaren är som grädden på moset. Lycka!
Tidigt imorse stack jag och Ruth ut till Agdala för att valla, dricka te och prata om livet. Några timmar senare, nöjda och glada for vi mot jobbet. Nu några timmars jobb för att sen äta middag hos mormor. Bra onsdag! 1 dl havregryn (40g)
1/2 msk chiafrön 1,5 -2 dl lättmjölk 1 dl dl lättkesella 1 dl hallen 1 skopa vaniljprotein(kan uteslutas, behövs oftast lite mer vatten om det är caseinpulver) Blanda ihop allt, ställ i kylen under natten alt i några timmar. Tänk på att "smeten" stadgar sig, så det gör inget om den är lite lätt rinnig. Jag brukar skära nära en halv banan och blanda runt precis innan servering, och givetvis lite kanel. Igår efter jobbet stod det återigen vallning på schemat. Ruth vill gärna stoppa och hålla djuren, så vi har puttat på djuren i lina under varje pass. Och både igår och idag hade hon betydligt mindre tanke på att gå upp o stoppa. Så det tar sig.... väääldigt sakta men huvudsaken är att det går framåt. Dock hade hon igår vid några tillfällen fel attityd mot fåren, vilket givetvis inte är okej... Så mitt tålamod fick sig en omgång. Lugn, tydlig och konsekvent - tre nycklar som är jag anser vara nödvändiga för att lyckas.
Imorse blev det en löptur, frukost, promenad med Ruth och ett kort lydnadspass. Och ÄNTLIGEN, läs ÄNTLIGEN, börjar vi få ordning på ingångarna. Dom är inte helt hundra än, men jäklar - det tar sig sa...blinda Sara. |
Malou&RuthSmått överaktiv 26-årig tjej som brinner för träning i alla dess former, för så väl tvåbenta som håriga fyrbenta. Archives
September 2016
Categories
All
|