0 Comments
Januari. Det är en vacker månad för gymmen. Medlemsantalet ökar = siffrorna stiger.
Att många vill ta tag i sin hälsa tycker jag är fantastiskt. Men... vi får inte glömma att sätta upp SMARTA mål: S- specifikt - Tydliga mål, tex: springa 5 km, klara 20 sit-ups, gå ner 5 kg. M- mätbart - Det ska gå att mäta. Mätbart: gå ner 5 kg. Icke mätbart: Gå ner i fettprocent. A - accepterat - Att du känner dig trygg och nöjd med målet. R - realistiskt - Du ska känna och veta att målet är realistiskt att uppnå. T - tidsbestämt - Sätt ett datum. Håll fast vid det! A - attraktivt - Det ska vara kul! Så ha ett mål som du verkligen vill uppnå, så blir resan roligare! Det är lätt att stirra sig blind på allt vi ser i media och många gånger glömmer vi att vara källkristiska. Strunta i alla sociala medier och all hets runt omkring. Fråga er istället vad som får er att må bra, hur ni vill leva, vad era mål är och vad era förutsättningar är - och forma utifrån det en resa som du tror passar dig. Vaknar bredvid honom. Han pussar på mig. Jag andas i hans nacke och känner hans varma kropp mot min. Jag får gåshud. Att få vakna brevid honom varje dag är magiskt. Vi drack kaffe ihop, pratade om dagen och skiljdes åt. Han for till jobbet och jag gick en långpromenad med Ruth. Gatorna var tomma. Fåglarna kvittrade. Mina ben var tunga från gårdagens löpning. Ruth var glad och lyhörd. Jag påminde mig flera gånger om hur fint hon utvecklas. Hon går lös i princip överallt, kommer direkt på inkallning, inväntar mig på kommando, lägger sig ner på kommando. Struntar i människor, joggare, hundar, fåglar och liknande. Hon börjar bli en himla tacksam och kul hund i vardagen, som jag kan ha med överallt då hon lyssnar & anpassar sig så fint!
Åh, alltså Ruth - tänk vilken tur att just hon hamnade hemma hos oss! Dåligt med uppdateringar. Tiden finns, kraften finns, lusten finns. Men jag har valt att prioritera min tid annorlunda. Att finna en balans mellan livets alla delar är inte enkelt, och det är lätt att fastna i rutiner och därmed hamna på autopilot. Jag vill inte det. Det är en av mina största rädslor. Att bara göra. Fy farao. Jag har även fobi för att alla dagar ser likadana ut. Så därför började den här morgonen med en nostalgitripp. Jag & Ruth promenerade till Stora Essingen(där jag tidigare bodde), och många minnen väcktes. Himla mysig start på dagen!
Dagarna går som vanligt undan och jag önskar mer tid fanns. Just nu står vi inför stora beslut. Det är dags att trampa nya stigar. Vart man hamnar är alltid oklart, men så länge vi gör aktiva val som känns rätt i magen kommer det bli bra! Ett lydnadspass följt av en promenad i skogen. Hon överlycklig - Jag överlycklig. Hon ger mig gåshud och jag kan inte sluta le åt hennes påhitt. Hon är full av glädje, ser livet från den ljusa sidan och följer varje steg jag tar. Den senaste tiden har det hänt mycket i hennes utveckling, och hon mognar för varje dag. Vi växer oss tightare och vår relation blir starkare. Obeskrivlig känsla.
Sen Winnie dog har jag haft svårt att släppa in andra individer in på djupet. Rädslan att bli sårad och lämnad har tagit över. Jag har försökt öppna mig, försökt trycka undan rädslan, försökt se ljuset. Omöjligt. Men Joel väckte det jag trodde var dött. Han väckte mig och klädde av mig. Där stod jag, naken, skör och svag. Han såg rakt igenom mig. Det mina kära läsare, det var skräck men också ett slag in i verkligheten. Hur skulle jag någonsin kunna ha en äkta, genuin och kärleksfull relation om jag inte släppte in min partner på djupet, innanför skalet? Det gav mig ett nytt avstamp och Joel är som ni säkert förstår en av personerna som står mig närmast, och som jag berättar allt för. Det finns inga tveksamheter, jag delar mitt liv med honom. Och mitt i vår kärleksfulla relation kommer Ruth in i bilden. Ruth. Hunden jag trodde skulle dröja. Hunden som skulle flyttat in hos oss om något år eller två. Livet blir inte alltid som man tror. Precis som när Winnie föddes så var det minst sagt oplanerat, och jag pratade inte med någon förrens vi bestämt oss. Jag ville att vi skulle ta ett gemensamt beslut oberoende av andra, och inte låta våra tankar bli påverkade. Idag står vi här. Jag, Ruth och Joel. Båda med fast jobb, två fantastiska familjer och underbara vänner. Vi bor i en lägenhet högst upp i ett hus på Kungsholms strand. Är galet kära i varandra och älskar vår fyrbenta vän högt. Hon är en del av oss. Är det inte jag så är det Joel som ligger på golvet och leker med henne. Vi ser på henne som en familjemedlem, och tror vi fått henne för våra synder. Samtidigt som vi tackar högre makter för att det är just HON som bor hos oss. Hon är som gjord för oss. Hon är lika knäpp som oss, köper alla våra påhitt, har ingen stress i varken huvud eller kropp och njuter av att få följa med på alla våra upptåg. Vi började morgonen med en lång & blöt promenad genom Stockholm. Pulsen var hög. Folk tittade i sina mobiler och sprang in i varandra, kutade över övergångsställen fast det visade röd gubbe. Någon svetpe en latte, någon annan försökte dra med sitt barn som inte ville gå till dagis medan några andra gick vinglande i sina höga klackskor.
Mitt i smeten gick vi. Jag & Ruth. Hon gick helt lugnt vid min sida, och jag berättade för henne att vi en dag ska flytta ut på landet. Efter några år i den här pulsen känner jag mig nöjd. Nöjd med att ha allt runt hörnet. Nöjd med att ständigt ha liv runt omkring mig. Nya kapitel ska skrivas. Och tänk att vi är våra egna författare. Häftigt! Löpningen har tagit en plats i min vardag. Det är minst sagt otippat och långt ifrån det jag hade trott för något år sen. Men att vi blir inspirerade av människor i vår närhet är väl ingen nyhet. Att leva med Joel som är löpfantast har helt klart smittat av sig. Så sakta men säkert har kärleken till löpningen växt fram även hos mig. Inte nog med att det är en effektiv träningsform, det ger oss utrymme att rensa hjärnan och endorfinerna sprutar ur öronen.
Tidigare har jag varit som många andra, rädd för att ge mig ut i löpspåret. Ja eller helt ärligt så gav ordet löpning mig små panik. Varför vet jag egentligen? Men känslan av att inte orka, eller behöva möta den där hemska andningen fick mig att avstå. Att istället gå till gymmet och låta det bränna i musklerna kändes tryggare. Jag kunde enkelt sänka vikten om det blev för tungt, och jag kunde återhämta mig mellan varje set. Och jag behövde aldrig möta samma flås som löpningen erbjuder. Visserligen går pulsen upp när man tar tunga vikter och involverar stora muskelgrupper - men det går inte direkt att jämföra med konditionsträningen. Att ha Joel som inspirationskälla har varit bra, men också skrämmande. Jag menar han är mer eller mindre en löpkung, och vad var/är jag? En tjej som knappt vågade möta puls. Och tro mig, än idag finns den där känslan fortfarande kvar ibland. Den där känslan av att behöva möta den fruktansvärda andningen och mjölksyran i benen. Men för varje pass blir jag tryggare, och inser att känslan och smärtan är hanterbar. Jag överlevar och växer i mig själv! Det ni, det ger en förbannand mersmak! Och vet ni? Om det känns sådär hemskt jobbigt är det ju bara sakta ner tempot eller gå en stund? Många anser att träningspasset är av sämre "kvalité" om vi sänker tempot eller går, och då är det värdelös att ens ge sig iväg. Och ni hör säkert själva hur dumt det låter. Så låt er inte intala er själva något liknande för att smita undan träningspassen. Men glöm inte heller att se till er själva, era mål och era förutsättningar. Det finns inget rätt eller fel. Ge er själva tid att mjukstarta och sätt rimlig mål. Att gå ut för hårt är en klassiker, och tyvärr raka vägen in i fällan! Och på tal om löpning. Två dagar i rad har jag startat dagen med löpning. Morgonen till ära fick jag låna Joels pulsklocka, och jag antar att jag inte ens behöver skriva att det gav mig ännu mer.... MERSMAK! Längtar till Ruth blir lite äldre och kan göra oss sällskapet i spåren!! Hjälp. Hon är så himla bra!
Vi har precis kommit in från ett kort träningspass och en härlig promenad i skogen. Och en sak är klar, fröken utvecklas för varje dag. Sakta men säkert går hon från vilddjur till djur. Kanske slutar hon som ett tamdjur. Vi får iaf hoppas det. Älskade Ruth - du är så förbannat häftig, och rolig att leva tillsammans med! 6 månader idag. Det var husse noga med att poängtera vid frukosten imorse. Tänk att det är 4 månader sedan vi hämtade den söta, lilla och snälla valpen. Trots att jag försöker njuta varje dag är det skrämmande hur snabbt tiden springer iväg. Dagar blir till veckor. Veckor blir till månader. Läskigt. Men livets gång. Tiden stannar aldrig.
Så vem är då Ruth? Jag kan utan tveksamheter fortsätta säga att hon är en stabil, trygg och glad krabat. Står med sina tassar på jorden, älskar all form av uppmärksamhet och tycker livet är en fest. Totalt obrydd om miljöer, ljud och andra konstiga ting som finns i staden. Vid nyår vek hon inte ens bak örat. Vem bryr sig om det smäller när man kan kampa med kopplet? Mat är fortfarande något som hon anser sig överleva utan och öronen är långt ifrån i full funktion. Hon tycker att livet ter sig bäst om hon får ta egna beslut, och om man får leva helt utan ramar. Givetvis har vi delade meningar på den fronten, och det är något vi arbetar dagligen med. Ingen enkel match, då Ruth är envis och långt ifrån vek. Hon besitter ingen självbevarelsedrift, och jag lever ofta med hjärtat i halsgropen. Träningmässigt tar vi det lugnt. Helt klart lugnare än vad jag hoppats och trott, men det gäller att se till inividen vi har framför oss. Med Ruth kan jag inte köra på i samma tempo som mina tidigare hundar. Hon är senare i sin mognad/utveckling och utåtriktad i sina tankar. Jag vill att hon ska få landa i sig själv och få den tid hon behöver. Vi skyndar långsamt och satsar på att bygga bra grunder i träningen, som vi kan ha med oss i många år framför. Hur hon kommer fortsätta utvecklas är det bara framtiden som vet. 6 månader är en ung ålder och vi har många spännande och utvecklande månader framför oss! Mycket kommer att hända i frökens huvud, och förhoppningsvis kropp. Men hittills känns hon som en stabil tjej som tar livet med ro och glädje. Stressar aldrig upp sig, älskar att leka och trivs bäst när både husse & matte finns i närheten! Och jag kan säga att vi älskar henne högt! En sak är klar, och det är att vi ska spendera många timmar i fårhagen tillsammans. För det är där vi båda trivs som bäst.
Tack älskade Malin för bilderna! |
Malou&RuthSmått överaktiv 26-årig tjej som brinner för träning i alla dess former, för så väl tvåbenta som håriga fyrbenta. Archives
September 2016
Categories
All
|