Så många minnen. Ler samtidigt som några tårar faller nerför min kind. Sen ser jag bilderna från tiden med Malin och jag slås av att hon flyttar hem till sommaren. Det känns overkligt. Att hon, ni vet, min bästis kommer bo i Stockholm... iaf för ett tag. Nyper mig i armen. Är det på riktigt? Kommer hon finnas närmare än ett telefonsamtal bort? JA det kommer hon! Åh om ni bara kunde förstå hur lycklig det gör mig. Tänk att vi kan ha ett liv där vi ingår i varandras vardag igen. Herrejösses - jag kommer få en GLITTERVARDAG! Jag tror vi är skapta för varandra. Skapta för att vara bästa vänner. Vi känner varandra som om vi växt upp tillsammans. Hon ser igenom alla mina sidor och kan hantera mig i alla lägen. Hos henne kan jag vara mig själv och visa mig svag som stark. Vi finns för varandra och hjälps åt när vindens blåser som starkast. Åh bästis - DU ÄR SÅ SAKNAD HÄR HEMMA! ...minnens skapar verkligen många känslor i kroppen. Och ovanstående bilder får mig att känna ännu starkare längtan till en egen villa. Men med tiden så.
1 Comment
Ingen vet vad framtiden bjuder på. Det är omöjligt att veta, och beslut vi tar kan bara styra oss åt den riktningen vi vill. Och besluten kan vi enbart ta utifrån den information och kunskap vi har här och nu. Att ta beslut är inte alltid en enkel match, och jag själv kan tvivla på att jag väljer rätt. Hur vet jag? När vet jag? Vad säger magkänslan? Ibland är det så många känslor som är inblandade att magkänslan blir otydlig. Dessutom kopplas gärna det logiska tänkandet in, som i sin tur mildrar min magkänsla. Knappast optimalt. Men att tänka logiskt är många gånger nödvändigt, även om det kanske inte alltid är det logiska tänkande som ska fatta beslutet.
Som sagt, framtiden går aldrig att förutspå. Vi kan bara ta tiden som den kommer och göra aktiva val. Tillåta oss att känna olika känslor och våga lyssna på magkänslan. Våga tro på att den leder oss rätt i livet, och våga trampa stigar ingen tidigare gått. Det spelar ingen roll, om jag är glad eller ledsen, arg eller lycklig. Hon står vid min sida, dag som natt. Ligger tätt intill mig, följer mig överallt och tittar alltid på mig med sina snällaste ögon. Herrejösses, om ni bara kunde förstå hur mycket jag tycker om henne.
En helg i lugnets tecken. Vi har vallat, bjudit syrran & pojkvän på middag, träffat Malin, gått långa promenader och helt enkelt mått bra.
Ruth växer för varje dag som går. Helvete vad fin hon är! För drygt en månad sedan var våra dagar minst sagt omtumlande och jag var tvungen att ha tummen i ögat på henne precis hela tiden. Jag vill ha en avslappnad relation, utan tjat och höjda röster. Jag vill att vi ska vara samspelta och förstå oss på varandra. Det kommer givetvis ta tid, men vi är på så himla god väg. Ruth ifrågasätter sällan, och har allt som oftast sina öron med sig(trodde det skulle dröja lång tid innan jag kunde skriva det...) Hon är öppen i huvudet och mottaglig för information hela promenader. Dessutom är hon full av bus och glädje - och jag skrattar ofta åt hennes tokigheter. Vet inte vad som hänt, men plötsligt så ramlar polett efter polett ner. Åh om ni bara kunde förstå hur underbar hon är att dela livet med. Jag älskar henne! Så..måndag idag. Jag gick upp strax innan 6 och sprang en mil. Tunga ben i den förbaskade modden & underbara motvinden... De första 5 km kändes som ett straff, men sen lättade det en aning och flytet ökade. Jaja, alla pass kan ju inte vara topp. Väl hemma blev det tända ljus, morgonrock, frukost och sen promenad med Ruth. Nu - WORK! Lite fjärr söndagskvällen till ära. Det blir som jag tidigare nämnt lite lydnadsträning, men några små pass i veckan försöker vi få till. Igår var vi hos fåren, och varje gång påminns jag om att det är där vi hör hemma. Två kullar finns på Agdala nu(en eller två valpar finns kvar att tinga). Ena kullen är efter Zola & Tyke och den andra efter Lou & Jamie. Jag är såld på Lou. Hon är en hund helt i min smak. Intensiv, lyhörd och samarbetsvillig - egenskaper jag värderar högt. Jag måste ta mitt förnuft till fånga och säga bestämt nej till en Louvalp, men det är då fasiken inte enkelt. Vill ni veta mer om föräldrarna? Eller sugna på valp? Kontakta Carina på [email protected] Även Qit har ju fått valpar, 4 hanar som verkar fantastiskt trevliga! Tror Nathalie ev har en valp som söker nytt hem. Vad mer behöver jag säga än Qiiiiitbebisar <3 Och ni vet väl redan med all säkerhet vad jag tycker om Qit, hon spelar helt klart i en liga för sig. Bästa! Önskar så att jag hann träffa dom, men tiden ser tyvärr knapp ut. Hör av er till Nathalie om ni vill veta mer: [email protected]
Efter en portion havregrynsgröt och mys med Ruth gav jag mig ut i löpspåren. Drygt 1 mil avverkades. Känslan var härlig, men benen aningen sega. Så jag sänkte tempot en aning och njöt av att se staden vakna till liv. Månen stod lågt, solen var på väg upp och några eldade i sina båtar vid kajen. Kylan var rätt bitande, men jag hade klätt mig perfekt och höll mig lagom varm hela svängen. Väl hemma blev det snabb dusch, och en till promenad för Ruth innan vi landade på jobbet.
På jobbet möttes jag av världens bästa kollega som suttit och haft terapisamtal med mig om framtiden. Jag har verkligen fantastiska och kloka människor runt omkring mig! Fyra ben. En svans. Två öron och päls. Kanske inte mycket för världen, men för mig är hon speciell. Hon har tagit mitt hjärta med storm och jag undrar vad jag gjort för att få en sån himla fin vän? Hon är inte som någon annan och ibland undrar jag om hon har något mer än BC i sig...
Tidigt imorse följde vi husse till pendeln och Ruth mötte vägarna med glädje. Hon studsade fram och glädjen sprudlade ur hela henne, det gick omöjligen att missa. Jag skrattade åt henne, höll min pojkvän i handen och blev varm i hjärtat trots att kylan bet tag i kinderna. Det finns inga hämingar. Det finns ingen tanke på att vara rädd om kroppen. Det verkar finnas självmordstankar. Hon är fullkomligt galen. Tar i. Satsar. Ger allt. Hoppar. Jag med hjärtat i halsgropen. Blundar och hoppas att hon ska klara sig. Tittar fram mellan fingrarna och pustar ut. Hon klarade sig.... även denna gång.
Jag vet inte hur man ska tänka med en hund som är så pass orädd. Begränsa henne till en viss mån går ju givetvis, men i några större omfattningar är ohållbart. Hon måste få vara hund. Hon måste få utforska livet. Hon måste få lära sig och testa. Men det är med risk för att jag får hjärtstillestånd... Att tänka sig för vet inte Ruth vad det är. Hon flyger över allt och skulle knappast tänka på att sakta ner farten eller se sig för. Hon bara springer, hoppar, balanserar och ja allt vad hon nu gör. Idag for hon genom kontorets korridor, satsade järnet och flög upp i fåtöljen... men med den farten gick det ju inte att stanna i fåtöljen så hon flyger rakt in i tavlan bakom. En smärre smäll och mina kollegor sticker ut huvudena från rummen och säger bara "Men Ruuuuth...." Det finns ingen tvekan om vem det annars skulle vara som skapar sånt oväsen. Älskade lilla Ruth, tänk om hon bara visste hur rädd jag är om henne. Visserkligen berättar jag det för henne varje dag, men den informationen passerar väl som all annan genom ena örat och ut ur det andra. Alltså Tutis, hon är så förbaskat rolig att leva tillsammans med! |
Malou&RuthSmått överaktiv 26-årig tjej som brinner för träning i alla dess former, för så väl tvåbenta som håriga fyrbenta. Archives
September 2016
Categories
All
|