Vi skulle tränat lydnad igår, men när vi väl kom till klubben bestämde vi oss snabbt för agility istället. Ruth fick träna slalom, kontaktfällt och en kombination av hopp & tunnlar. Jag fick dock kasta in handduken vid ett antal tillfällen... alltså, helvete vad svårt det är med handling. Jag är en stel lydnadsnörd som har noll koll på kroppen. Hur ska Ruth kunna förstå när jag själv är helt borttappad? Haha! Jaja, jag får påminna mig om att vi är nyböööörjare. Jag måste dock hylla Ruth - hon är fasiken en stjärna! Så följsam, lättstyrd och lyhörd - ska bli så roligt att få utvecklas tillsammans med henne! Imorse tog vi oss en långpromenad i mörkret. Inga människor ute, bara jag & Ruth. Det är vid tillfällen som dessa jag kan andas och få perspektiv på livet. Och oavsett humör blir jag alltid glad när jag umgås med det gråa muskelpaketet. Hon är ALLTID glad & ALLTID positiv. Hon uppmanar till aktivitet på promenaderna, och bjuder fint på beteenden hon vet att jag älskar. Hur skulle jag inte kunna bli glad? Det är omöjligt. Hon är en glädjespridare. ...och bebis då? Jag LillaBus växer och sparkarna blir tydligare för varje dag. Jag börjar kunna urskilja de olika sparka och igår såg vi för första gången rörelserna utanpå magen. SÅ HÄFTIGT! Det är verkligen en liten bebis som lever i min mage. Det spelar ingen roll hur mycket jag tänker på det, för jag får inte riktigt grepp om det. Hur som helst, stunderna när LillaBus sparkar är heliga. Jag njuter av varje sekund.
0 Comments
Gårdagens spenderades först på jobbet, men redan vid lunch stack jag bort till Kungsholmen för att fixa det sista i lägenheten. Vid 14-tiden checkade jag ut. Sa hejdå, och tittade mig omkring i lägenheten några extra gånger. Den lägenheten har bringat så mycket glädje och så många fina stunder.
Kl. 15 vankades det möte med bank, säljare & mäklare. Och en timme senare gick vi därifrån som bostadsrättsägare. Så mäktig känsla! Kvällen spenderades åt att packa upp, äta middag och försöka sortera bland annat kartonger. Och strax efter klockan åtta knakade soffan & sängen på dörren. Så skönt med hemtransport...speciellt när man bor högst upp utan hiss. Haha! Hur som helst så gick resterande av kvällstimmarna åt att sätta ihop sängen. Och den är SÅ FIN, SÅ STOR och SÅ SKÖN! Och på tal om fin, vår lägenhet är FANTASTISK. Jag är redan helt kär i den. Vi båda trivs redan och är sådär barnsligt glada!! Behöver jag ens säga att vi sov gott inatt? ;) Trots sen kväll var vi uppe med tuppen. Det är träningsnördarna i oss som såg till att vi hade karaktär. Så för min del blev det gymmet, med Mr J gör av med energi i löpspåret. ...på tal om något heeeelt annat. Idag går vi in i vecka 24. (ursäkta bilden, men det är en trött tjej ni ser där). Jag mår fortfarande som en prinsessa och bebis sparkar blir både fler och kraftigare. Känner mig dessutom piggare än på länge, Alltså den här helgen....den blir nog utnämnd till "Den mest intensiva helgen 2015". Vi har slitit med packning, städning och flytt från tidig morgon till sen kväll... både under lördagen & söndagen. Än är vi inte helt klara, så vi jobbar halvdag idag för att färdigställa det sista. Men trots kaoset kan vi inte vara lyckligare! Vi båda älskar lägenheten och ser fram emot att få inreda den. Ikväll kommer också sängen & soffan - hur bra? Superbra!
Ruth hon har bosatt sig hos Malin för tillfället. Jag har inte haft en sekund över så hon har med all säkerhet haft det bättre där. Men jag saknar henne... så imorgon åker jag över för att ta med mig min bästa vän hem <3 Åh det känns så himla roligt att fortsätta skriva när jag ser hur många ni är som läser! För de senaste två veckorna har ökningen varit markant - så måste ju VÄLKOMNA alla er nya läsare! Nu är vi i mitten av vecka 23 och bebis fortsätter att växa för varje dag...känns det iaf som. För magen bli större, och större. Dessutom känner jag bebis mer för varje dag som går. Igår när vi låg och småpratade i sängen hade bebis sparkfest. Och till min stora glädje fick även Joel känna sparkarna. Så himla häftig känsla!!! Där ligger vi i sängen och känner VÅRT barn röra sig i min mage. Förstår ni? Ett litet barn som vi har skapat. Han och jag. Gaaah...nu får jag gåshud igen. Nog om sparkar och bebis ;) Jag mår som en prinsessa och har hittills haft en väldigt enkel graviditet. Så jag hoppas och ber att det fortsätter så - min ambition är i alla fall att fortsätta träna och röra ordentligt på mig. Jag inbillar mig att det är klokt och underlättar eventuella krämpor man kan få. Igår träffade vi Malin för en långpromenad i solnedgången. Hundarna sprang som tokar(läs Ruth), haha. Hon jobbar stenhårt för att få igång Fille och stundvis mjuknar han upp och då blir lyckan total. Och som ni säkert läst på Instagram så lämnade jag kvar Ruth hos Malin. Jag vet att hon har det hur bra som helst där, men ändå smärtade det i hjärtat att lämna henne. Mer än vad det brukar göra, och det misstänker jag hänger ihop med graviditeten.... Men fasiken alltså, jag älskar att ha henne vid min sida och saknaden efter henne var redan efter en minut ett faktum. Jag får bita ihop, för det här är bäst för både Ruths och min skull. Det kommer inte finnas en gnutta tid över i helgen...Vi börjar flytta imorgon, och då är det fullt fokus som gäller. Vi körde faktiskt ett kort lydnadspass igår. Malin filmade fritt följ och inkallning med ställande - och till min glädje börjar jag se små resultat av träningen. Fria följet är fortfarande svajigt, ojämnt tempo och aningen överarbetade svängar. Men jag har bestämt mig för att inte pilla i dom detaljerna(eller jo lite i svängarna). Dessutom har jag bestämt mig för att inte ta bort hennes "flashiga/dansanta" steg... Det känns som fel fokus. Istället låter jag henne få landa i en takt och ett tempo som passar henne. Om hon inte gör det så kommer det nog resultera i poängavdrag på tävlingar, men då får det göra det. Vi får se till att fixa 10:or på resterande moment helt enkelt ;) Och vet ni? Jag älskar henne engagemang, attityd och inställning i fria följet! Inkallningen börjar ta form, dock behöver hon lära sig att anpassa farten en aning för att kunna stanna snabbt. Där tänkte jag heller inte pilla något, utan tror att det kommer med mer erfarenhet. Vi får se helt enkelt! Till och börja med TACK för er respons på Facebook. Jag delade ju inlägget i gruppen ”Hundbloggar” och på min profil – och jösses så många fina ord och grattis vi fick ta del av. Tack, tack, tack! Det är så otroligt många känslor i min kropp, och jag kan inte få grepp om allt. Flytt, bebis, valpar, jobb, uthyrning av bostad… ja men vid det här laget vi ni ju hur min agenda ser ut. Den bjuder inte på många ”håltimmar”. Men snart blir det annat. Jag längtar så tills nästa helg då vi förhoppningsvis landat….lite iaf ;) Projekt inredning börjar väl då, men det ser jag verkligen fram emot. Men åter till lilla bebis. Det är fortfarande ofattbart. Det växer ett liv i min mage. Ett liv jag skapat med mannen jag drömt om. Han som alltid får mitt hjärta att slå fortare bara genom att titta på mig. Att få skriva raderna i de kommande kapitlena i vårt liv känns så häftigt och mäktigt. Bara tankarna på allt som vi har framför oss ger mig gåshud. Visst kommer det säkert bli tufft emellanåt, men helt ärligt. Vad vore livet utan lite motvind? Vi behöver båda delarna för att få perspektiv och bli påminda om att uppskatta när det är medvind. Jag njuter av varje dag. Jag njuter av varje spark i min mage. Jag njuter av vetskapen om att HAN med stort H är pappa till barnet jag bär. Okej, nu fick jag gåshud igen. Ruth då? Jo men hon anpassar sig så fint till livet som just nu innebär mindre aktivitet. Vi har dock fått till två agilitypass den här veckan. Och jag säger bara: Ruth <3 Vi har tränat så lite agility, och jag gör så ofta fel… men hon köper läget, och så fort hon känner att jag är ute och cyklar drar hon ner farten en aning. Dessutom känns hon otroligt följsam och lyhörd på mina signaler. Jag önskar jag kunde ge henne rättvis handling, men vi är ju alla rookies någon gång. Och ja lilla Ruth, hon fick först drabbas av en förvirrad förare i vallningen och nu agilityn. Jag borde kanske bara pysslat med lydnaden, som jag faktiskt kan och har känsla för ;) |
Malou&RuthSmått överaktiv 26-årig tjej som brinner för träning i alla dess former, för så väl tvåbenta som håriga fyrbenta. Archives
September 2016
Categories
All
|