Kost? Träning? Viktuppgång?
3 Comments
Det ligger en bebis på tillväxt i min mage. Jag förstår det fortfarande inte. LillaBus/BabyBus (som vi kallar bebisen för) gör sig påmind varje dag, men ändå får jag inte grepp om att jag och Joel skapat ett litet liv. Jag stannar upp varje dag och njuter av att vi får uppleva det här. Tänk att vi kunde få barn tillsammans, och att allt hittills gått väldigt smidigt. Jag mår fortfarande som en prinsessa och upplever inga direkta besvär. Så jag njuter och är otroligt tacksam! För om det är något jag lärt mig så är det att aldrig ta något för givet...vi vet inte vad morgondagen bjuder på, så det gäller att njuta och uppskatta allt det fina i livet - varje dag. Idag går vi in i vecka 26, vilket betyder att 63 % av graviditeten har gått. 109 dagar kvar till beräknad förlossning. Som sagt, jag får inte grepp om det. I helgen kollade vi för första gången på vagn. Jag har kikat lite på nätet och bollat med mina vänner som har barn, och jag tror det lutar åt en Emmaljunga Super Viking. Än är vi dock inte helt säkra, utan ska först spana in Kronan Duo S och Bugaboo Buffalo. Vi skyndar helt klart långsamt ;) Vi har inte köpt en enda pryl till LillaBus... men fokus har den senaste tiden på flytt och inredning. Men nu när vi börjat komma ordning känns det himla kul att börja ägna sig åt allt som behövs inför LillaBus ankomst. Kolla så söta åkpåsar jag hittade igår! Blev helt kär....! Just en sån kanske vi bara "måste" investera i. LillaBus måste ju hålla sig riktigt varm under alla våra långpromenader med Ruth.
Planen är ju att para Ruth vid kommande löp...som förövrigt verkar vara på ingång. Ni är flera som har frågat om jag ska behålla en valp och mitt svar är nej. Men om jag skulle vilja? Svar ja! Jag inser dock att det kommer bli övermäktigt för mig med både valp, barn, jobb, familj, vänner och Ruth. Visst skulle det säkert gå alla tiders, men jag vill inte sätta mig i en situation där jag blir stressad och får dåligt samvete. Vilket jag är övertygad om att jag skulle få. Bara tanken på att springa ner(från högsta våningen) med en valp och bebis i famnen varannan timme...ger mig magont. Så nej, ingen valp ur den förhoppningsvis kommande kullen.
Jag får helt enkelt avvakta något år till innan vi utökar flocken. Dessutom är Ruth fortfarande ung och vi har precis börjat smaka på vår karriär. Så istället för att ta mig an mer än vad jag klarar av ska jag fokusera på min älskade gråa vän. Hon som förövrigt är hunden med stor H. Kärleken och lyckan över att få dela livet med henne... ja, den här helt enorm. Hon är verkligen one of a kind, och jag inser att jag bara får en sån som Ruth en gång i livet. Igår träffade vi Denice och gänget för lydnadsträning och kickbiketräning. Vi började med lydnaden på SSBK, och Ruth var överlycklig. Hon börjar få grepp om det här med klubben & träning. Det spritter i kroppen på henne och ögonen lyser. Underbart! Vi ägnade oss främst åt fritt följ, inkallning och apportering. I fria följet har vi lagt alla detaljer åt sidan, istället fokuserar vi på känsla, attityd och störning. På filmen är det ju ingen vidare störning eftersom Denice filmar, men i övrigt pressade vi på rätt ordentligt med störningarna. Ruth tog det grymt bra och förstod snabbt konceptet. I det stora hela känns det verkligen som vi är påväg åt rätt håll! Inkallningen är oftast väldigt fin...bortsett från ingången som blir mer eller mindre ett kaos. VI pratade en del om det igår, och bollade våra tankar. Ruth har ju bara en millitanke på ingång.. så någon tempoväxling sker knappast. Hon dundrar på i full fart hela vägen fram, där hon kommer på att hon snabbt ska in vid sidan. Jag ÄLSKAR att hon just inte tänker så mycket ingång, utan bara kör på. Dock behöver hon ju få till en bra ingång för att vi ska få en 10. Så vi kom fram till att INTE börja mecka med att få henne att tänka "ingång". Utan istället fortsätta som jag gör, vinkla eller ta ett steg bakåt när hon är påväg in. I övrigt tror vi båda att ingången kommer reda sig med mer träning och erfarenhet. Vi får se - men jag fortsätter på den här banan ett tag till. Vi har egentligen liknande "problem" i apporteringen... hon har sån fart ut att hon inte hinner bromsa när hon ska gripa apporten och sen komma in med den. Jag ÄLSKAR hennes atttityd och inställning. Men även här behöver hon ju gripa korrekt för att vi ska få höga betyg. Så igår la vi apporten mellan Denice fötter och drog ut på avståndet. Ruth stod på frambenen VARJE gång hon skulle gripa apporten... haha! Vi vek oss av skratt. Den här hunden alltså, hon kör bara på. Några tankar på att vara försiktig, tänka sig för eller så finns inte. Men jag klagar inte, utan jag njuter!! När vi väl vara klara på lydnadsplan blev det Ruths första tillfället med Kickbike. Hon verkade älska det, och sprang väldigt kontrollerat med med...bra fart! Haha! Om jag skulle sammanfatta torsdagkvällen: UNDERBAR. Tänk att över 60 % av graviditeten har gått. Om 9 dagar är det tvåsiffriga dagar kvar till beräknad förlossning. Greppbart? Knappast!
Men att jag är gravid börjar helt klart kännas mer för varje dag som går. LillaBus gör sig påmind ett flertal gånger om dagen och har även infört vakna perioder mitt i natten. Så jag vaknar emellanåt av rätt kraftiga sparkar… men när jag byter sovställning så brukar bebis lugna ner sig. Tilläggas ska väl att jag bokstavligt talat älskar varje spark. Det är en sån fantastisk känsla som är helt omöjlig att beskriva. Magen växer också, och det känns som hela jag blir större för varje dag som går… Emellanåt får jag smått panik, men försöker snabbt lugna mig med att det är en del av processen. Jag försöker istället påminna mig om hur härligt det är att jag mår så pass bra, och känner mig oförskämt pigg. Eller inte på mornarna… mina morgonrutiner är helt urspårade. Jag som ALLTID har haft lätt att gå upp på mornarna, ligger som en seg amöba i sängen. Snoozar inte bara en eller två gånger… utan minst 4! Vart tog min karaktär vägen? Annars då? Hur påverkar graviditeten mig?
Det blev en sen kväll igår. Först höll jag en privatkurs i lydnad, och sedan for vi direkt till höstens första inomhusträning. Ruth som fortfarande är färsk i agilitysammanhang tog det hela med ro. Medan vi byggde banan la jag in henne i en "okänd" bur, och trots hundar som skäller/ylar/piper så lägger hon sig lugnt till ro. När jag väl tar ut henne har hon noll intresse i att utforska omgivningen. Allt fokus på mig och hög förväntan på vad VI ska göra. Jag älskar det. Träningen då? Ja..jag konstaterade återigen hur svårt och KUL det är med agility. Jag har verkligen noll koll på min kropp...och det här med hur man ska röra sig/placera sig är förbaskat svårt i början. Men vi försöker så gott vi kan, och tack vare fin hjälp så går utvecklingen saaaaaakta framåt :) Ruth däremot, jag hon är en stjärna. Jag vet att jag skrivit det så många gånger, men det är fasiken värt att poängteras mer än ofta! Hur många gånger har hon varit på en agilityplan? 25? Ja inte är det många gånger iaf... Men hon är så tacksam att träna ihop med, och otroligt lyhörd på mina signaler. Därför blir det givetvis en del fel(alltså på grund av min dåliga handling), men jag älskar att hon inte bara kör på och stressar upp sig. Jag ser fram emot att utvecklas tillsammans med världens bästa gråa kompis! Vecka 25 idag. Det betyder att drygt 60 % av graviditeten har passerat. Kan fortfarande inte förstå det. Det känns som magen växer för varje dag, och tiden bara springer i en hejdundrandsfart... Februari kommer vara här på nolltid.
Jag har fortsatt mått himla bra, och känner mig mer balanserad än på länge. Lite löpning på det här och jag hade mått utmärkt! Det som dock strulat lite för mig är nätterna, eller jag vaknar några gånger och har svårt att hitta en skön ställning. Det här med att sova på rygg är verkligen inte min grej, så det är en rätt tuff omställning. Jag kan ligga på sidan om jag lägger en kudde som stöd under magen, men jag rör mig ju mer än någon gång under natten. Så vaknar till och måste jaga rätt på kudden! Nog om graviditeten. Vad har vi gjort de senaste dagarna? Jo, ägnat oss åt allt som har med lägenheten att göra. Och tro mig, det finns fortfarande saker att göra. Men nu när vi börjar komma ordning en aning så kan vi äntligen börja fundera mer på inredning. Hur kul?! Superkul! Dock lär det ta ett tag innan vi är helt säkra på hur vi vill ha det. Hur som helst trivs vi fantastiskt bra! Ruth då? Jo hon mår alla tiders. Dock lite mindre träningspass än vanligt, men omväxling gör nog henne gott. Ikväll ska vi däremot på agilityträning med gruppen. Det ser vi båda fram emot! Äntligen fredag. Den här veckan har jag längtat extra mycket efter just den här dagen.. Det är fortfarande kaos hemma. Vi bor i kartonger och emballage. Kvällarna har blivit sena och vi har knappt hunnit packa upp något. Dessutom gör sig tröttheten påmind rätt tidigt när vi går upp 05:30 varje dag... Så den här helgen ska ägnas åt att försöka komma ordning där hemma.
Igår efter jobbet tog vi oss en tur förbi SSBK för agility och promenad. Ruth var överlycklig och gjorde himla många bra saker på plan. Fokus blev raksträckor, balansen & slalom. Eftersom mina kunskaper är bristfälliga så kör vi på känsla, och det vi tror är rätt. Hellre det än ingen träning alls! Och kul har vi :) Någon som har erfarenhet av Hansesgårdens bilburar? Om ni gillar dom, räcker en Medium till en BC mån tro?
Har ni andra tips - hit me!! Sedan mitten av augusti har löpningen fått stå åt sidan på grund av graviditeten. Men redan i juni drogs mängden ner, och passen blev betydligt lugnare. Jag mådde emellanåt väldigt illa, och var trött konstant. Kraften att ge sig ut på en löptur var lika med noll. Efter några veckor satte jag igång försiktigt och avverkade väl iaf 2 mil i veckan. Ganska lite mot mina tidigare 5 mil... Men helt klart bättre än inget! Dock blev mängden allt eftersom mindre... och dessutom var jag tvungen att kissa minst en gång under varje tur.
Jag minns att jag njöt i somras. Trots att varje pass kändes tungt och att kissblåsan blev full direkt, så kunde jag ändå springa. Väl hemma i stan fanns det ingen möjlighet att kissa på mina löpturer, så löpningen uteblev. Och sedan dess har jag inte sprungit en meter. Jag saknar löpningen. Jag saknar att höra min egna andning. Jag saknar att låta fötterna möta gruset och känna hur pulsen sakta stiger. Jag saknar känslan av frihet. Jag saknar endorfinerna. Löpningen fick mig i balans. Jag fick ur mig all frustration under löpturerna, och kom alltid hem med ett lugn i kroppen. Att plötsligt slitas från det är en omställning. Tro mig, en stor sådan. Jag tycker att jag hittills tacklat det bra och försöker få till annan träning, främst gym & raska promenader. Men alla som är löpfrälsta vet att löpningen inte går att jämföra med något annat.... |
Malou&RuthSmått överaktiv 26-årig tjej som brinner för träning i alla dess former, för så väl tvåbenta som håriga fyrbenta. Archives
September 2016
Categories
All
|