Sedan mitten av augusti har löpningen fått stå åt sidan på grund av graviditeten. Men redan i juni drogs mängden ner, och passen blev betydligt lugnare. Jag mådde emellanåt väldigt illa, och var trött konstant. Kraften att ge sig ut på en löptur var lika med noll. Efter några veckor satte jag igång försiktigt och avverkade väl iaf 2 mil i veckan. Ganska lite mot mina tidigare 5 mil... Men helt klart bättre än inget! Dock blev mängden allt eftersom mindre... och dessutom var jag tvungen att kissa minst en gång under varje tur.
Jag minns att jag njöt i somras. Trots att varje pass kändes tungt och att kissblåsan blev full direkt, så kunde jag ändå springa. Väl hemma i stan fanns det ingen möjlighet att kissa på mina löpturer, så löpningen uteblev. Och sedan dess har jag inte sprungit en meter. Jag saknar löpningen. Jag saknar att höra min egna andning. Jag saknar att låta fötterna möta gruset och känna hur pulsen sakta stiger. Jag saknar känslan av frihet. Jag saknar endorfinerna. Löpningen fick mig i balans. Jag fick ur mig all frustration under löpturerna, och kom alltid hem med ett lugn i kroppen. Att plötsligt slitas från det är en omställning. Tro mig, en stor sådan. Jag tycker att jag hittills tacklat det bra och försöker få till annan träning, främst gym & raska promenader. Men alla som är löpfrälsta vet att löpningen inte går att jämföra med något annat....
0 Comments
Leave a Reply. |
Malou&RuthSmått överaktiv 26-årig tjej som brinner för träning i alla dess former, för så väl tvåbenta som håriga fyrbenta. Archives
September 2016
Categories
All
|