Det blev en sen kväll igår. Först höll jag en privatkurs i lydnad, och sedan for vi direkt till höstens första inomhusträning. Ruth som fortfarande är färsk i agilitysammanhang tog det hela med ro. Medan vi byggde banan la jag in henne i en "okänd" bur, och trots hundar som skäller/ylar/piper så lägger hon sig lugnt till ro. När jag väl tar ut henne har hon noll intresse i att utforska omgivningen. Allt fokus på mig och hög förväntan på vad VI ska göra. Jag älskar det. Träningen då? Ja..jag konstaterade återigen hur svårt och KUL det är med agility. Jag har verkligen noll koll på min kropp...och det här med hur man ska röra sig/placera sig är förbaskat svårt i början. Men vi försöker så gott vi kan, och tack vare fin hjälp så går utvecklingen saaaaaakta framåt :) Ruth däremot, jag hon är en stjärna. Jag vet att jag skrivit det så många gånger, men det är fasiken värt att poängteras mer än ofta! Hur många gånger har hon varit på en agilityplan? 25? Ja inte är det många gånger iaf... Men hon är så tacksam att träna ihop med, och otroligt lyhörd på mina signaler. Därför blir det givetvis en del fel(alltså på grund av min dåliga handling), men jag älskar att hon inte bara kör på och stressar upp sig. Jag ser fram emot att utvecklas tillsammans med världens bästa gråa kompis!
0 Comments
Leave a Reply. |
Malou&RuthSmått överaktiv 26-årig tjej som brinner för träning i alla dess former, för så väl tvåbenta som håriga fyrbenta. Archives
September 2016
Categories
All
|