Fredagen bjöd på agilityträning i solen. På plats var även Denice & Sara som också är nyblivna mammor. Hur kul som helst att flera "hundmänniskor" får barn den här året - då finns det massor av tid att umgås och träna hund.
Helgen då, ja den sprang förbi, precis som alla andra helger... Det känns knappt som Joel hinner hem på fredagen innan det är måndag igen. Värdelöst. Önskar så vi hade mer tid tillsammans. <3 Men vi tog vara på helgen och njöt av hela familjen var samlad. God mat, träning, shopping, mys i soffan, långa frukostar och ja, sånt där mys man gör när det inte finns några som helst planer. Älskar såna helger! Idag är det ny vecka och måndagen bjöd på träning för min & Ruths del. Veckans första löppass är avklarat - känslan var dock lite tyngre idag än igår. Men vad gör det när jag äntligen får komma ut och springa? Naaaaada! Efter månader utan träning så är jag bara så löjligt tacksam över att kunna träna. Skit samma om känslan är bra eller dålig. För känslan ATT KUNNA träna är fasiken oslagbar!
0 Comments
Igår träffade vi Emelie vid hagen för att reka så allt är OK inför måndag då damerna anländer. Det har blivit lite vallning det senaste halvåret för vår del. Graviditet och bebismys har helt enkelt varit i fokus, och jag har inte haft lust att ge mig iväg till hagen. Men nu börjar lusten smyga sig på och jag ser fram emot att ta upp vår träning igen. Att vi dessutom har möjlighet att ha fåren nära även i år underlättar något enormt. Ruth kommer bli överlycklig när vi kan få till regelbunden träning igen. Och min lilla ambition är att vi under året kan starta någon IK-1. Men det kräver att vi får till ordentligt med träning...och nu har ju Ruth några agilitytävling inplanerade, så vi får se hur vi ska lyckas få till båda delarna. Det känns som agilitytävlingarna får gå i första hand, och sen fokuserar vi på vallningen.
Imorse startade vi dagen med 3 km löpning och styrka på utegymmet. Grym start på dagen och Ruth hade energin för ett helt fotbollslag. Men jag kände mig faktiskt också rätt stark i kroppen idag - bra känsla helt enkelt. Längtar redan till söndags pass!! Jag tittar på honom. Han med stort H. Han som nyss låg i min mage. Får gåshud. Ler, samtidigt som tårarna börjar rinna längs mina kinder. Inte för att jag är ledsen utan för att jag är så rörd. Jag kan inte förstå att den här lilla killen är min son. Min son. Han är halva mig & halva Joel. Det är så vackert. Han är ett tecken på vår kärlek till varandra. Vårt kärleksbarn som dessutom bestämde sig för att titta ut på Alla Hjärtans Dag.
När han låg i min mage fanns det så många frågor och tankar. Jag kunde omöjligen greppa att det skulle komma ut en barn från mig. Inte ens under förlossningen förstod jag att det verkligen skulle komma en liten bebis. Men när han väl kom ut kändes allt så naturligt. Känslorna svämmade över och jag ville inget hellre än hålla honom tätt intill mig. Det är häftigt hur något som känts så främmande plötsligt känns så naturligt. Jag menar, jag har aldrig varit någon vidare "barnmänniska" och knappt burit en bebis. Men när Ludvig tittade ut kändes allt självklart. Och kärleken till honom...ja, den är skrämmande stor. Jag avgudar honom. Jag älskar honom mer än ord någonsin kan beskriva. Han är den mest fantastiska lilla människa jag någonsin skådat. Idag, cirka 3 månader senare, känns allt fortfarande naturligt. Och visst har livet förändrats sen Ludvig kom, men allting är ändå sig väldigt likt. Vilket helt ärligt känns fantastiskt. Ibland tänkte jag att en bebis skulle vända upp och ner på hela vardagen, men så blev det inte för oss. Givetvis ställs vi inför nya utmaningar och frågor, men det känns så himla kul och utvecklande. Och framför allt så är kärleken till den här lilla killen helt ogreppbar. Jag älskar att spendera varje minut med honom. Jag är helt omättlig. Jag vill inte lämna hans sida i en millisekund. Jag saknar honom när han sover... och jag saknar honom när jag är tränar(...det enda tillfället då jag lämnar honom en liten stund med Joel). Ja, ni förstår... Känslorna svämmar över och jag älskar den här personen mer än jag någonsin kunnat ana. <3 Klockan ringde vid 05:30 imorse...mina ögonlock kändes som två tunga stenblock. Bredvid mig låg Joel & Ludvig. Båda snusade sådär mysigt och jag ville knappast gå upp. Men jag smet upp och bryggde kaffe & kokade gröt. Joel och Ludvig snusade gott inne i sovrummet och jag njöt av bara tanken på att det är mina killar <3
Nu har jag precis njutit av en kort promenad med Ruth. Bara hon & jag. Sån kvalité. Ludvig har inte vaknat än, så jag tänkte passa på att försöka jobba lite. Han är himla snäll som sover så fint på nätterna, och mornarna... ;) Ingen vidare morgonpigg grabb det där! Som flera av er säkert minns så tog Emelie över agilityträningen med Ruth när jag blev höggravid. Så varje tisdag plockade hon upp Ruth för träning tillsammans med agilitygruppen vi körde med i höstas. Trots att det bara blev ett ynka pass i veckan utvecklades Ruth otroligt mycket, och hon & Emelie körde ihop sig. Så jag bestämde mig snabbt för att låta Emelie tävla henne i agility om hon önskade. Sagt och gjort. För några veckor sedan debuterade dom i agility & hoppklass. Jag hade fått i uppgift att träna slalom inför debuten, då Ruth fortfarande inte vart helt hundra på det hindret. Det vi glömde träna var däcket... Stackars Ruth, hon hade typ hoppat däcket två-tre gånger innan tävlingen. Vi misstänkte att det kunde bli svårt, och mycket riktigt. Båda starterna failade hon vid däcket...man ser på filmerna att hon springer målmedvetet igenom. Inte en tanke på att hoppa - vilket tyder på att hon verkligen inte uppfattat uppgiften.
Så nu har jag & Ruth tränat däcket, slalom & gungan några gånger och hoppas på att få till några fler pass inför nästa helgs tävling. Inser dock att jag måste få lite mer kött på benen i agilityträningen. Jag är helt lost när det kommer till handling...jag menar, jag kan inte/ser inte linjer och har ingen aning om hur jag ska placera mig. Så istället har jag överlåtit allt sånt till Emelie och istället fokuserat på att öka säkerheten kring varje hinder. Tänk att Emelie och Ruth bara tränat en gång i veckan ihop i typ 3 månader - och så har den här utvecklingen skett. Trodde knappt det var sant när jag fick se dom på tävlingen. Så himla grymma! Och Ruth, ja lilla Ruth, som i höstas aldrig sett ett agilityhinder kan nu köra en hel bana! ...och vet ni? Trots fem fel på däcket knep dom en 4:e placering. :) <3 För några veckor sedan var jag hos barnmorskan efter kontroll. Hon bekräftade då att mina magmuskler hade växt ihop - lycka! Så redan den kvällen gav jag mig ut på min första löptur. Givetvis ett lugnt och kort pass. Och visst kändes benen sega och flåset lite tungt, men vad gjorde det? Jag fick ju ÄNTLIGEN springa. Åh, om ni bara kunde ana den känslan!!
Efter det passet så har jag sprungit lugnt ca 3 gånger i veckan x 3 km. Utöver det har jag kört lite övningar hemma med fokus på den inre magmuskulaturen. Förra veckan bestämde jag mig för ändra upplägget och utöka distansen och mängd. Så nu ser det ut ungefär såhär: Måndag: 4 - 5 km löpning Onsdag: 4 - 5 km löpning + styrka på utegymmet Fredag: 4 - 5 km löpning Lördag: 3 km löpning + styrka på utegymmet Jag känner mig faktiskt oförskämt fräsch i kroppen med tanke på att jag födde barn för 3 månader sen. Visst har jag inte samma styrka och flås längre, men kroppen känns ändå relativt pigg och svarar fint på träningen. Jag kommer fortsätta ta det lugnt med träningen, långsamma löpturer och fler reps än tungt på gymmet. Nu kör jag på såhär i en månad, sen blir det att ändra om i upplägget igen. Pepp! Är SÅÅÅÅ glad över att äntligen få börja träna igen! Bloggen har helt fått stå åt sidan. Den 14:e februari förändrades ju min vardag. Ludvig bestämde sig för att titta ut, och jag har helt enkelt inte riktigt kommit in i skrivandet efter förlossningen. Varför vet jag inte riktigt...men mina fingrar har inte alls haft samma sug som tidigare. Men imorse på promenaden fick jag en längtan efter att få röra vid tangenterna igen. Så nu sitter jag här i köket med datorn framför mig. Funderar på om jag ska ta upp bloggandet igen... ni är trots allt några stycken som tittar in trots att uppdateringen är noll. Dessutom är det himla kul att titta tillbaka på allt man skrivit. Hm...jag tror jag ska göra ett försök att väcka bloggen till liv. Sen får vi se helt enkelt, fortsätter lusten att skriva eller inte.
Så vad har hänt de senaste veckorna? Inte mycket, samtidigt som så mycket har hänt. Jag menar, jag är ju mamma nu. Mamma till jordens vackraste lilla son. Aldrig någonsin hade jag kunna förstå hur mycket man kan älska den lilla individen som legat i magen. Herrejösses..känslorna svämmar ofta över och jag får inte nog av honom. Vi spenderar dygnets alla minutrar ihop och ändå blir jag inte mättad. <3 Utöver att njuta av livet som mamma försöker jag få till en del träning med Ruth. Det har blivit både lydnad, vallning och agility...men trot eller ej så har agilityn fått ta en stor del i träningen. Emelie debuterade nämligen med Ruth för två helger sen - och dom var grymma! Dock hade Ruth bara hoppat däcket två/tre gånger innan, så både loppen failade dom vid däcket(något annat hade vi ju inte heller förväntat oss...). Annars felfritt, och dessutom ruggigt snyggt. Så nu tränar vi vidare och laddar inför deras nästa start om ca 2 veckor. Pepp!! Nu ska jag pussa lite på min son som håller på att vakna <3 |
Malou&RuthSmått överaktiv 26-årig tjej som brinner för träning i alla dess former, för så väl tvåbenta som håriga fyrbenta. Archives
September 2016
Categories
All
|