Efter morgonens löptur stack vi ut till hagen för lite träning. Fokus på stand, delningar och halvhalter... Inte helt enkelt. Men med mycket träning ska vi nog få till det! Delningarna gick såklart fint idag, men det är till stor del tack vare att våra djur är så lättdelade. I söndags gick det ju allt annat än bra, och Ruth tappade huvudet två gångar. Och jag, ja, jag agerade knappast så som en bra tränare ska. Jag missade bra tillfällen, skickade henne för långt och ja...listan kan göras lång. Men så är det att vara nybörjare, och vi kan bara bli bättre!
Det blir fokus på vallning hela den här veckan, för på lördag möter vi verkligheten - vår första IK1. Bara tanken gör mig knäsvag... och jag får nypa mig i armen flera gånger. Är det här på riktigt? Ska vi verkligen TRÄVLA i vallning? Jag kan inte själv förstå det... Förra året stod vi som två frågetecken i hagen och visste inte mycket. När jag tänker tillbaka på det inser jag hur mycket vi utvecklats, och vilken fantastisk resa vi har gjort. Och det bästa av allt är att den fortsätter i många år. Men jag slåss också med en del jobbiga tankar. Det var i den här åldern Winnie försvann från mig. Som en blixt från klar himmel. Plötsligt vaknade jag en dag utan henne vid min sida. Jag får ont i magen när jag tänker på det. Jag har fått kämpa med smärtan och saknaden efter henne i år... Och när jag träffade Meta i helgen påmindes jag om hur det var när Winnie fanns. Åh...jag kan inte ens skriva om det - det väcker för många jobbiga känslor i mig. Jag önskar så att jag kunde få träffa henne igen, bara för en stund. Men jag vet, det är omöjligt. Och det är just det som kan få mig galen. Jag är maktlös. Nu ska jag krama om Ruth och som alla andra dagar, be till högre makter att hon får leva ett friskt liv vid min sida i många år <3
0 Comments
Leave a Reply. |
Malou&RuthSmått överaktiv 26-årig tjej som brinner för träning i alla dess former, för så väl tvåbenta som håriga fyrbenta. Archives
September 2016
Categories
All
|