Hon följer varje steg jag tar och lämnar inte min sida. Jag anar som sagt löp men hon är överlag väldigt mån om att vi ska vara nära varandra. Som tur är har hon inga problem att vara hemma själv eller på kontoret... Men så fort vi är tillsammans så ser hon till att vara nära, väldigt nära.
Har jag sagt att hon är helt oemotståndlig?
0 Comments
Fjärren. Den älskade, hatade, underbara och knepiga fjärren. Är den svårare än vi gör den till? Snöar vi in oss så mycket på detaljer att vi tappar helheten i fjärren? Jag vet inte. Bara några funderingar. Min generella uppfattning är att många lyckas få till en relativt bra fjärr i detaljträning men desto färre i en helhet. Var det att sticka ut hakan? Kanske. Men oavsett så är det min uppfattning, och det är givetvis baserat på vad JAG anser vara en snygg och korrekt fjärr. Smaken är ju som vi alla redan vet...som baken, och tur är väl det.
Ruths fjärr är så smått påbörjad. Jag har valt att försöka få henne att lägga vikten i mitten av kroppen. Dock gör jag absolut inget stor grej av det, utan har som enda kriteriet att tekniken ska vara korrekt. Med andra ord har jag släppt tanken med att lära "låsta" bakben. Det betyder dock inte att jag kommer vilja ha en fjärr där bakbenen flyttar sig, jag ska bara försöka ta en annan väg för att nå dit jag vill ;) Att hålla kurs för två tjejer som bokstavligen BRINNER för hundträning och älskar sina hundar högt - det är lite av en dröm för mig. Jag vill ge dom alla mina kunskaper och dela med mig av alla mina tankar, helst på en gång. Givetvis blir det för mycket att ta in och omöjligt att hinna på kort tid, men jag kan lova er att vi kom en bra bit på vägen. Att få coacha och bidra med mina kunskaper är verkligen något jag älskar! Så förbaskat roligt!
Idag, onsdag, började jag morgonen med en mils löpning. Med andra ord är veckans andra mil avklarad. Skönt eller tråkigt? Både och skulle jag nog vilja säga. För kroppens skull kan jag inte springa mer än 4 mil i veckan, även fast huvudet vill mer. Efter en skön runda och dusch blev det lydnadsträning för vilddjuret. På schemat stod: Fritt följ Signalkontroll Rutan Apportering(upptag och springa med apporten i mun) Ett bra pass som fyllde på glädjeförrådet ytterligare ett snäpp! Det är såhär vi har det på jobbet. Eller Ruth snarare. Hon blir bortskämd och tittar på alla med sina snällaste ögon. Hon har en egen stol vid matbordet och visar gärna någon konst för en godbit. Ouppfostrad och odrälig skulle nog många vilja kalla det. Men hon gör det med stil och förnuft. Hon spelar helt enkelt sina kort på ett snyggt sätt och köper när jag ber henne gå åt sidan. Då blir det helt klart enklare att låta henne få ta för sig mer.
Jag älskar det. Att hon är så delaktig och bjuder på egna idéer. Det gör utan tvekan vardagen roligare! Nu ska vi snart smita från jobbet för att ägna kvällen åt att hålla lydnadskurs! Dock blir det ingen egen träning för Ruth idag, men jag däremot avverkade veckans första mil i löpskorna idag. Bara 3 mil till, sen är veckans löpranson klar. Det är en konst att våga kritisera sig själv och se sina egna brister. Att göra det för sig själv är en sak, men att göra det inför andra är något helt annat. Vem vill misslyckas? Vem vill göra fel? Vem vill visa sig svag? Det ligger väl inte direkt i vår natur... Men samtidigt så skulle jag vilja påstå är det ett nödvändigt måste om vi vill utvecklas.
Misslyckas. Det är ett sånt otroligt negativt laddad ord. Att misslyckas behöver väl knappast vara något dåligt? Eller? Jag menar, att misslyckas leder ju oftast till tankeverksamhet, utvärdering och analysering av varför misslyckandet skedde. Om vi inte misslyckas kommer vi heller aldrig att lyckas. Fram och motgång går hand i hand. Ibland måste vi ta käftsmäll på käftsmäll för att sedan få medvind. Det är så livet ser ut. Och jag tror att om vi utvärderar våra misslyckanden och eventuella käftsmällar kan vi nog få ut något väldigt gott & lärorikt ur det. Och på tal om att lyckas... Det här med hundträning är då inte alltid enkelt. Jag kan bara relatera till min egna träning, ibland är formen sämre än jag trott. Löpningen känns seg trots att förutsättningarna är optimala. I mina egna träning kan jag bara fråga mig själv, men i hundträning har jag en till individ att ta hänsyn till - som jag dessutom inte kan prata med. Jag menar, ibland tror jag vi måste påminna oss om att det är djur och att allt inte är logiskt. Känslan kan vara en annan i hunden än vi själva har. Men samtidigt är hundarna ofta så mycket enklare än vi själva. Vi komplicerar gärna till allt i våra hjärna och överanalyserar istället för att vara sakliga. Jag menar, Ruth funderar knappast över saker i livet. Hon agerar och lever efter dom regler jag satt upp. Svårare än så verkar inte livet vara i hennes ögon, vilket jag ÄLSKAR. Jag tror vi många gånger snöar in oss på allt vi läser och ser i sociala medier. Dessutom får en drös människor en prestationsångest som verkar kräva mer energi än själva hundträningen i sig ger. Se till din hund. Vad har du för hund i kopplet? Och vet ni vad jag tror? Att en av nycklarna till framgång är att ha KUL och se till att få kvalitativa pass! OCH ett kvalitativa pass kan lika väl vara ett "dåligt" pass som ett "bra" pass tror jag. Nu ska jag tvätta och laga middag! Vi filmade några små delar från våra träningspass imorse och så slängde jag ihop det i en film. Bättre än inget iaf! Men mer seriös filmning ska det bli, dock inte helt enkelt nu när vi mest tränar själva. Hur som helst, här får ni se lite av det vi pysslar med. Jag bjuder er på min taskiga gång i slalomen, haha! Frukost med min man. 1 mils löpning & promenad med Ruth. Och på tal om Ruth, vilken fröjd det är att kunna lämna henne själv hemma utan att hon tar sig an några dumheter. Hon vilar snällt och möter mig alltid gäspandes vid dörren när jag kommer hem. Hur som helst, skön start på dagen. Nu vankas det jobb och sen HELG! Herrejösses så skönt det ska bli med några lediga dagar i gott sällskap. För såna här ord går raka vägen in i hjärtat! Nu jäklar ska det bli en vår fylld med lydnadsträning, vallning och coaching! BOOOOOM Minns ni? Jag minns det som igår. Vi befann oss på Gotland med Malin. Vi gick längs vattnet och skrattade åt sånt bara vi kan. Vad jag inte visste då var att det lyckliga livet med mina fyrbenta vänner skulle ta slut. Vad jag inte heller visste var att jag skulle träffa mannen i mitt liv. Jag levde där och då, helt ovetandes om vad framtiden hade att erbjuda. Jag njöt och trivdes bra med mitt liv. Men livets riktning ändrades, och jag tog beslut som kändes rätt i magen just då. Jag lämnade iväg både Qit och Lix. Flyttade hem till mamma (efter 4 år). Drabbades av ätstörningar. Tappade greppet om mig själv. Så här i efterhand ångrar jag inget och är tacksam att jag fått gå igenom en del svårigheter. Det har gett mig perspektiv och en annan förståelse och ödmjukhet till livet. Det gav mig också en inblick i vilka som står vid ens sida när det blåser storm. Och inte nog med det... det ledde mig också till den här mannen. Och han i sin tur fick mig att komma till insikt med många saker i livet, bland annat värdet i att bevara sina intressen. Vilket ledde till att jag idag även delar min vardag med den här fyrbenta vännen. Hon kom in som en virvelvind och fångade mitt hjärta direkt. Joel som var allt annat än hundvan fick kasta sig in i världen med en BC. Det jag vill komma till är att allting förr eller senare mynnar ut i något gott. När det känns som allra mörkast och kraften är noll så håll ut. Ljuset i tunneln kommer små småningom att lysa och nya dörrar kommer att öppnas. Jag tror det finns någon mening med allting även om vi inte alltid är mottagliga för att se vad det är. Eller jag vill iaf tro att det är så.
Jag har haft tunga år med beslut som har sugit musten ur mig, och vissa perioder har helt klart varit längre och betydligt tyngre än andra. MEN... här står jag. Lycklig, stark och trygg, och delar livet med två personligheter jag älskar av hela mitt hjärta. Har fantastiska vänner, familj och jobb. Vad mer kan jag önska mig? (förutom en gård då...men det vet jag kommer när tiden är inne). Möjligtvis mer tid med nära och kära. Men tiden är det den är, så jag får aktivt jobba med att lära mig prioritera min tid på rätt saker. Vet inte riktigt vad jag ville säga med det här mer än att ge aldrig upp. Försök se möjligheter och om du inte trivs med livet, våga göra förändringar. Ingen kommer göra det åt dig. Ingen kan ta beslut åt dig och ingen kan välja vilka vägar du ska gå. Tro på dig själv och gå på din magkänsla så kommer allting mynna ut i något gott! Vi startade dagen med ett lydnadspass på konstgräsplanen. Ruth var på sitt bästa humör och det sprudlade glädje ur öronen på henne. Jag kan inte annat än le när jag tittar på henne. Hon är så full i bus och energi att det smittar av sig på långa vägar.
Hur som helst, jag såg till att strukturera passet noga och fokusera på några få saker. - Fritt följ - Leta upp rutan från olika punkter - Läggande - Ställande - Gripande av apport Och vet ni? Det tar sig sa blinda Sara. Helvete, vad fröken fräken utvecklas! Idag fick jag gåshud ett X antal gånger. Hon är riktigt läcker och engagerar sig så fint i varje uppgift. Fria följet har varit lite av ett dilemma i mitt huvud. Jag har aldrig tidigare(läs i MINA ögon) fått till ett fritt följ så som jag önskat. Det är en förbaskat svår balansgång mellan olika bitar och jag har haft svårt att sätta tydliga kriterier för hunden. Och lyckas jag inte med är det ju omöjligt att få fria följet bra... Givetvis. Så med Ruth bestämde jag mig för att tänka om lite, tänka utan för boxen.. haha! Nej skämt och sido, det är väl snarare så att jag valde att hoppa in i boxen och gör det så tydligt det bara går för både henne och mig. Inget eget tänkande för Ruth, utan bara tydliga ramar för vad jag önskar. Än är vi låååångt ifrån ett fritt följ, men vi tar små steg framåt och jag tycker det känns bra. Vi får se vart det slutar - men det är förbaskat ROLIGT! Jag ska försöka filma lite av vår träning, både för egen del men kanske också kul för er att se lilla Tutis :) Ja hurrni, det här med hundträning är fasiken bland det roligaste som finns. Och jag är så himla tacksam och glad i att Ruth finns vid min sida. Vi trivs verkligen med varandra! |
Malou&RuthSmått överaktiv 26-årig tjej som brinner för träning i alla dess former, för så väl tvåbenta som håriga fyrbenta. Archives
September 2016
Categories
All
|