Minns ni? Jag minns det som igår. Vi befann oss på Gotland med Malin. Vi gick längs vattnet och skrattade åt sånt bara vi kan. Vad jag inte visste då var att det lyckliga livet med mina fyrbenta vänner skulle ta slut. Vad jag inte heller visste var att jag skulle träffa mannen i mitt liv. Jag levde där och då, helt ovetandes om vad framtiden hade att erbjuda. Jag njöt och trivdes bra med mitt liv. Men livets riktning ändrades, och jag tog beslut som kändes rätt i magen just då. Jag lämnade iväg både Qit och Lix. Flyttade hem till mamma (efter 4 år). Drabbades av ätstörningar. Tappade greppet om mig själv. Så här i efterhand ångrar jag inget och är tacksam att jag fått gå igenom en del svårigheter. Det har gett mig perspektiv och en annan förståelse och ödmjukhet till livet. Det gav mig också en inblick i vilka som står vid ens sida när det blåser storm. Och inte nog med det... det ledde mig också till den här mannen. Och han i sin tur fick mig att komma till insikt med många saker i livet, bland annat värdet i att bevara sina intressen. Vilket ledde till att jag idag även delar min vardag med den här fyrbenta vännen. Hon kom in som en virvelvind och fångade mitt hjärta direkt. Joel som var allt annat än hundvan fick kasta sig in i världen med en BC. Det jag vill komma till är att allting förr eller senare mynnar ut i något gott. När det känns som allra mörkast och kraften är noll så håll ut. Ljuset i tunneln kommer små småningom att lysa och nya dörrar kommer att öppnas. Jag tror det finns någon mening med allting även om vi inte alltid är mottagliga för att se vad det är. Eller jag vill iaf tro att det är så.
Jag har haft tunga år med beslut som har sugit musten ur mig, och vissa perioder har helt klart varit längre och betydligt tyngre än andra. MEN... här står jag. Lycklig, stark och trygg, och delar livet med två personligheter jag älskar av hela mitt hjärta. Har fantastiska vänner, familj och jobb. Vad mer kan jag önska mig? (förutom en gård då...men det vet jag kommer när tiden är inne). Möjligtvis mer tid med nära och kära. Men tiden är det den är, så jag får aktivt jobba med att lära mig prioritera min tid på rätt saker. Vet inte riktigt vad jag ville säga med det här mer än att ge aldrig upp. Försök se möjligheter och om du inte trivs med livet, våga göra förändringar. Ingen kommer göra det åt dig. Ingen kan ta beslut åt dig och ingen kan välja vilka vägar du ska gå. Tro på dig själv och gå på din magkänsla så kommer allting mynna ut i något gott!
2 Comments
|
Malou&RuthSmått överaktiv 26-årig tjej som brinner för träning i alla dess former, för så väl tvåbenta som håriga fyrbenta. Archives
September 2016
Categories
All
|