Jag är känslomänniska hela vägen ut i fingerspetsarna. Jag känner mig som ett spädbarn ibland. Kan gråta ena sekunden för att i nästa sekund skratta. Nej men nästan... Jag har svårt att hålla känslor inom mig. Dom måste ut, dom måste ventileras och dom måste kännas på. Att behöva få ur sig känslor på direkten är knappast alltid optimalt. Jag har lätt att häva ur mig förhastade ord. Göra förhastade beslut och agera utan att ha tänkt efter en extra gång. Så förbannat dumt och jag blir lika irriterade på mig själv varje gång. Jag jobbar med den här sidan dagligen och även om utvecklingen går framåt kan jag bli så trött på mig själv ibland. Varför höll jag inte bara käften? Varför satt jag inte bara tyst, snällt och lyssnade? Men samtidigt påminner jag mig om att resan jag hittills gjort. Jag har blivit otroligt mycket bättre. Att bägaren ibland rinner över måste jag väl ändå säga inte är mer än normalt.
Den här sidan hos mig själv är som sagt något jag ständigt måste jobba med, och jag måste lära mig att hantera mig själv i situationer där jag får "känsloutbrott" inombords. Även om den här sidan ständigt är under arbete så påminner jag mig ofta om hur mycket jag också älskar den här sidan. Jag älskar att känna mycket. Jag älskar att jag kan uttrycka mig i ord. Jag älskar att jag säger vad jag tycker och känner. Jag älskar att kunna visa känslor, och jag är så tacksam över självinsikten och medvetenheten jag har. Att finna en balans är återigen något jag behöver bli påmind om. Inget behöver vara svart eller vitt. Det ena behöver inte utesluta det andra. Vi alla är olika, har olika behov och olika förutsättningar. Vi fungerar olika och ser världen ur olika ögon. Hurrni, det här med balans och en ödmjuk inställning till livet. Det är något att hålla fast vid.
0 Comments
Leave a Reply. |
Malou&RuthSmått överaktiv 26-årig tjej som brinner för träning i alla dess former, för så väl tvåbenta som håriga fyrbenta. Archives
September 2016
Categories
All
|