Det finns inga hämingar. Det finns ingen tanke på att vara rädd om kroppen. Det verkar finnas självmordstankar. Hon är fullkomligt galen. Tar i. Satsar. Ger allt. Hoppar. Jag med hjärtat i halsgropen. Blundar och hoppas att hon ska klara sig. Tittar fram mellan fingrarna och pustar ut. Hon klarade sig.... även denna gång.
Jag vet inte hur man ska tänka med en hund som är så pass orädd. Begränsa henne till en viss mån går ju givetvis, men i några större omfattningar är ohållbart. Hon måste få vara hund. Hon måste få utforska livet. Hon måste få lära sig och testa. Men det är med risk för att jag får hjärtstillestånd... Att tänka sig för vet inte Ruth vad det är. Hon flyger över allt och skulle knappast tänka på att sakta ner farten eller se sig för. Hon bara springer, hoppar, balanserar och ja allt vad hon nu gör. Idag for hon genom kontorets korridor, satsade järnet och flög upp i fåtöljen... men med den farten gick det ju inte att stanna i fåtöljen så hon flyger rakt in i tavlan bakom. En smärre smäll och mina kollegor sticker ut huvudena från rummen och säger bara "Men Ruuuuth...." Det finns ingen tvekan om vem det annars skulle vara som skapar sånt oväsen. Älskade lilla Ruth, tänk om hon bara visste hur rädd jag är om henne. Visserkligen berättar jag det för henne varje dag, men den informationen passerar väl som all annan genom ena örat och ut ur det andra.
2 Comments
Hehe, känner igen det där. Har en hund som tror att inget hinder är tillräckligt stort eller tungt för att han inte skall kunna springa rakt igenom det. Som en bulldozer är han. Skyhög smärttröskel också :P... Det känns dock som om hundarna har mer koll på kroppen en vad en tror de har, iaf när de blivit lite till åren ^^
Reply
Leave a Reply. |
Malou&RuthSmått överaktiv 26-årig tjej som brinner för träning i alla dess former, för så väl tvåbenta som håriga fyrbenta. Archives
September 2016
Categories
All
|