Det här med hormoner är något nytt. Jag har hittills under graviditeten känt mig väldigt balanserad och harmonisk. Eller jag gör väl egentligen fortfarande det. Vad jag har hört så verkar många få brottas ordentligt med hormoner, humörsvängningarna och annat... men jag har varit förskonad.
Däremot har jag börjat, som jag tidigare nämnt, känna en oro över att något ska hända Joel. Tyvärr har oron knappast blivit bättre... snarare tvärtom?! Jag försöker låta mitt logiska tänkande ta över mina känslor, för annars skulle det bli kalabalik. Och visst går det bra, men det smärtar fortfarande i mitt hjärta. Trots att inget har hänt?! Märkligt det där... Jag vill helst ha honom i min närhet dygnets alla timmar. <3 Igår var vi på MVC för kontroll igen. Allt såg bra ut, och magen låg precis rätt i tillväxtkurvan. Skönt. Nu väntar nästa besök om 3 veckor, och jag misstänker att LillaBus vuxit på sig ännu mer till dess. För det känns som jag bli tyngre, otympligare och större för varje dag som går... Det här med att vara smidig, nätt och pigg i kroppen är långt bort. Eller visst är jag pigg, men har ju långt ifrån samma tryck och energi i det jag gör som tidigare. Allt tar lite längre tid...och trot eller ej, men jag börjar finna mig i att dra tempot i allt jag gör. Just ja, har jag berättat för er att min storasyster är beräknad att föda samma dag som jag?! Hur sjukt är inte det?! Att vi ska få barn typ samtidigt?! Det känns minst sagt fantastiskt att våra barn får växa upp tillsammans, kusinerna <3 Livet alltså, minst sagt oförutsägbart
1 Comment
|
Malou&RuthSmått överaktiv 26-årig tjej som brinner för träning i alla dess former, för så väl tvåbenta som håriga fyrbenta. Archives
September 2016
Categories
All
|