Halvväg in i vecka 30, och jag börjar verkligen känna mig gravid. Jag blir tyngre, större, klumpigare och kissnödigare. Både jag och syrran har fantastiska graviditeter hittills, mår som prinsessor och lever livet precis som vanligt. Men nu efter drygt 73% av gravditeten börjar vi faktiskt bli påminda om att livet inte riktigt är som tidigare…
För mig är det verkligen en stor omställning att energin inte är densamma. Eller jo, alltså i det stora hela är den ju det, men jag har inte samma ork och blir andfådd fort…läs väldigt fort. Dessutom har jag ett större behov av att få ”landa” i soffan när jag kommer hem. I vanliga fall hinner jag inte komma innan för dörren innan jag hugger tag i måsten som att, tvätta, laga mat, dammsuga. Nu skriker kroppen efter annat. Ibland lyssnar jag. Ibland inte. Jag har så svårt för att ”ta det lugnt” och bara ”vara”. Jag är ju trots allt inte sjuk, och jag är ju inte handikappad. Balans är ett ord som studsar tillbaka på mig hela tiden. Jag måste lyssna på kroppen och förstå vilka stora förändringar som sker… Även vissa nätter har fått tagit lite stryk den här veckan. Jag trivs verkligen inte med att ligga på rygg och att ligga på sidan gör det omständigt. Jag behöver lägga en kudde under magen för att få avlastning, och byter jag sida, måste jag ta med kudden…eller lägga mig på rygg. Och ibland vill inte LillaBus att jag ligger på en viss sida, så då blir det ett himla liv i magen. Jag vet att flera säger att gravidkuddar är en räddning…men jag är ändå tveksam. Dessutom behöver jag ibland gå upp 2-3 gånger för att kissa. Så ja, visst nätter blir det helt klart mindre sömn. I övrigt så känner jag mig klumpigare än klumpigast. Och värre kommer det att bli. Att förflytta sig i sängen är ett projekt, att böja sig ner för att plocka upp något är ett projekt, att ta sig förbi trånga utrymmen är ett projekt, att raka sig är ett projekt och för att inte prata om när jag satt mig i soffan…då vill jag helst slippa förflytta mig. Låter helt sjukt, jag vet. Men så är det… Och på tal om något helt annat. Jag tappar så sjukligt mycket hår. Varje dag svider det i mitt hjärta när jag ser hur mycket som lossnar. Jaja, nog om det här. Jag mår ju faktiskt alla tiders och trivs verkligen med att bära på LillaBus. Jag är så nyfiken på att ta reda på vem du är <3 Vi räknar ner veckorna och ser fram emot att få möta dig på BB. Men fram till dess känner vi glädje i att du växer som du ska i magen, och tar den tid du behöver där inne.
0 Comments
Leave a Reply. |
Malou&RuthSmått överaktiv 26-årig tjej som brinner för träning i alla dess former, för så väl tvåbenta som håriga fyrbenta. Archives
September 2016
Categories
All
|