Efter att ha satsat allt på hundträningen och presterat grymt på tävlingar i olika grenar valde jag att bryta livets fantastiska gång. Många blev chockade. Och så även jag.
Jag tog ungefär 2 års "uppehåll" från allt som har med hundträning att göra. Från att träna hund dygnets alla lediga timmar, och alltid sätta hunden i första rummet. Så vände jag tvärt. Plötsligt fanns det ingen hund att träna, och plötsligt stod jag i centrum av mitt egna liv. Läskigt är bara förnamnet. Jag blev tom. Vem var jag utan hundarna? Vad skulle jag göra? Vad tyckte jag var kul? Det kanske låter dramatiskt. Men faktum är att utan hund så kände jag mig naken. Det var en tuff tid och jag hamnade i någon form av "kris". Identitetskris. Dessutom var sorgen och saknaden otroligt smärtsam. Och det tog mig ett bra tag att hitta mig själv, och fundera på vad jag tycker är viktigt i livet. År 2013 var jag redo för att öppna upp mitt hem för en ny kompis. Då hade jag landat i mig själv, hittat mina värderingar och vem jag faktiskt är. Ruth flyttade in i september och jag hade redan från dag ett bestämt mig för att skynda låååångsamt. Därmed vill jag inte säga att jag skulle "hålla" tillbaka träningen, utan snarare vara engagerad och aktiv i min valps utveckling.(Vill poängtera att jag INTE tycker det är något fel för dom som det går fort framåt för. Vi är alla olika, så väl hundar som förare) Fokus skulle inte ligga på träningen, eller mål och prestationer. Utan på att lära känna henne och ge henne dom bästa förutsättningarna för ett bra liv. GIVETVIS har jag i stort tänkt likadant med mina tidigare hundar, men då har ändå träningen funnits som ett mer laddat och givet kort. Så ville jag inte att det skulle bli med Ruth. Jag hade också från första början bestämt mig för att vi skulle lära oss allt om vallningen när vi väl kommer igång. Och ni som vallar vet att hundarna behöver bli iaf några månader innan det är dags att sätta igång träningen. Prefekt för mig som gärna är så het på gröten. Så Ruth har fått tid att bara få vara hund. Väldigt mycket tid. Och dessutom visade det sig tidigt att Ruth är en omogen och levnadsglad tjej. Det finns inte mycket seriöst i henne och hon är nyfiken på livet. Så jag valde att låta henne få vara just nyfiken på livet, och försökte aldrig dämpa hennes barnsliga sida. Nix, hon fick utvecklas i sin takt och mogna när tiden var inne. Vad vill jag då har sagt? För mig som lätt har bråttom, är målinriktad, fokuserade till tusen, alltid ger allt...fick det enkelt att följa mina grundplaner med att ta det lugnt. Däremot har det emellanåt varit en psykisk utmaning. Att inte försöka forcera eller pressa på Ruth. Det har i sin tur har lett till att jag varit "off" från lydnadsvärlden i snart 4 år. 4 år är lång tid. Det hinner hända mycket och när jag nu så smått börjar kliva in på lydnadsplanen igen möts jag av många heta ämnen. Alltifrån att man inte får vara glad, till att bedömningarna är orättvisa & för hårda, till nya lydnadsmoment och ja mycket mer. Vet ni? Förut hade jag blivit engagerad i frågorna. Jag hade till viss del anpassat min träning utifrån dit "skeppet pekar" och jag hade försökt passa in för att bli bäst. Idag tänker jag inte göra det. Jag tänker givetvis försöka sträva efter en 10 på alla moment, men jag tänker träna och tävla på ett sätt som jag och Ruth trivs med. Jag vill träna för att det är kul och för att jag brinner för hundträning i olika former. Men jag vägrar låta heta, laddade och negativa ämnen påverka oss. Vi gör det här för att vi ÄLSKAR det - och visst har vi mål - men om vi tar oss dit är bara en stor, fet bonus. Jag hoppas och vill tro att lydnaden är på väg åt rätt håll :) Vi kommer fortsätta träna med glädje, och jag kommer aldrig någonsin vara beredd att offra mitt intresse för att reglerna/normerna går åt ett håll som gör det svårt mig att träna så som jag vill!
1 Comment
|
Malou&RuthSmått överaktiv 26-årig tjej som brinner för träning i alla dess former, för så väl tvåbenta som håriga fyrbenta. Archives
September 2016
Categories
All
|