LillaBus växer. Jag växer. Jag börjar känna mig rätt stor, otymplig och svullen...helt ärligt känns det sådär halvkul. Jag får bulla upp med kuddar i både säng och soffa för att sitta bekvämt, och att plocka upp saker från marken är plötsligt lite av en utmaning. Givetvis går det fortfarande bra, men det känns i kroppen. Så jag undviker helst att böja mig ner ett flertal gånger...
För mig som är van att röra mig snabbt, intensivt och som dessutom oftast har tusen järn i elden inser att jag måste dra ner tempot. Det är inte hållbart längre. Jag blir trött och kroppen säger ifrån. I vanliga fall trippar jag upp för våra trappor till lägenheten, men nu går det inte... Jag blir andfådd, benen blir fyllda med mjölksyra och jag får stanna till för att ta några djupa andetag. Den känslan, ja...den är hemsk. Men det är väl kroppens sätt att säga ifrån. Jag försöker verkligen aktivt tänka på att sänka tempot, men det är fasiken inte helt enkelt. Fördelen med att vara en bit in i graviditeten är bland annat att känslan av att vilja vara hemma är större än någonsin. Den sociala Malou börjar sakta krypa in i sitt "skal", och vill helst pyssla och mysa hemma. Det är inte många veckor kvar nu, och för varje dag som går närmar vi oss mötet med LillaBus. Jag längtar.
0 Comments
Leave a Reply. |
Malou&RuthSmått överaktiv 26-årig tjej som brinner för träning i alla dess former, för så väl tvåbenta som håriga fyrbenta. Archives
September 2016
Categories
All
|