Hemma igen. Åh om ni bara kunde ana hur skönt det är, att få vara hemma. Idag känner jag dessutom att en del energi är tillbaka så började morgonen med en härlig promenad & träningspass med Ruth. .
0 Comments
Ledsen för dålig uppdatering men de senaste dygnen har spenderats på sjukhuset. Med morfin & dropp är jag nu på bättringsväg men känner mig fortfarande slut och orkeslös. Hoppas trots det att jag får åka hem idag! Min älskads vän Denice ställde snabbt upp som hundvakt och min pojkvän har hållt mig i handen dygnens alla timmar. Familjen har också varit här och gett mig kärlek. Vad skulle göra utan alla fanstiska människor i mitt liv? Utan er är jag ingen! Kaos på jobbet. Tusen järn i elden och ett smärre påslag. Jag ska få ihop ett gäng pärmar med information efter en avslutad entreprenad. Ordning och reda är det enda som gäller, annars får jag slag på fingrarna. Får ett bättre frustrationsutbrott när USB-minnena blir fulla på nolltid och papprena inte ligger där dom ska. Andas. Haffar syrran och besöker gymmet. Känns bra. Får känna hur mina knappt existerande muskler börjar vakna till liv. Ser den där smärtfulla minen i spegeln och inser att det var för länge sen jag umgicks med vikterna... samtidigt som jag undrar varför jag står på ett svettigt gym när jag hade kunnat låta benen och lungorna fyllas med syre utomhus. Men påminner mig snabbt om att variation är både nödvändigt och bra.
Kommer upp till kontoret. Då möts jag av "VARFÖR HAR VI INGA PEPPARKAKOR PÅ KONTORET?". Bra fråga tänker jag. Just nu skulle vi alla behöva äta ett gäng om dagen för att hålla oss snälla och trevliga. Skämt och sido! Det är full rulle på kontoret och i lägen som dessa är jag lycklig över den grymma sammanhållningen vi har. Nu - promenad med vilddjuret! Åh alltså hur kul är det inte med hundträning? Jag får lyckokänslor i magen bara jag tänker på vårt nästa pass. Och jag är lyckligt lottad som har så fantastiska träningsvänner.
De senaste två passen tillsammans med Sofia & Lix har varit otroligt givande för oss alla 4. Både vi och hundarna gör framsteg - och vi hjälper varandra att inte blanda in några känslor i träningen. Med känsla men utan känslor är en utmaning, men med påminnelser och genomtänkta träningsupplägg blir det betydligt enklare. Vi tar små steg framåt, och lägger mycket fokus på rätt attityd och inställning till arbete. Givetvis även momentinlärning, men vi tar det i lugn fart. Jag försöker vara noga med vilka kritier jag har inför varje övning. Vad vill jag belöna? Vad ska vi fokusera på? Det är lätt att slentrian belöna, och då tror jag det ofta blir otydligt för hunden. Varför fick den belöning? Vet den ens om själv vad den gjort för att få belöning? Vad var det vi förstärkte? Och efter en del funderande har jag också valt minska antalet belöningsord! Nu- JOBB, sen två träningspass - ett för mig & ett för Ruth! Hon ligger här bredvid mig. Tittar på mig med sina snällaste ögon. Jag ger henne några pussar. Mobilen plingar. Joel står det på skärmen. Det pirrar till min mage. Jag öppnar smset och blir varm i hjärtat. Sjunker tillbaka i soffan, andas och påminner mig om hur bra jag har det.
5 månader. Fortfarande bara en bebis kan jag tycka. Men bebis är hon inte, även om både hon och jag verkar tro det ibland. 5 månader och med få tänder i käften. Dom ryker en efter en, och greppet i kampen är bra klent. Men visst kampar hon, och ger sig fan på att hålla så hårt det bara går.
Ruth 5 månader. En levnadsglad & utåtriktad energibomb...som med jämna mellanrum exploderar. Och en fröken som yttrar sina åsikter genom att visa vad hon vill; krafsar på skåpet när hon vill ha mat, blir svartsjuk när jag och Joel kramas, välter kompostgallret när hon behagar, gnäller vid dörren när hon vill gå ut, biter mig i fötterna när hon vill ha min uppmärksamhet. Givetvis går inte alltid hennes viljor igenom..! Hon anser fortfarande att mat äts för överlevnad och att leken är det mest primära i livet. Hon passar perfekt in i vår lilla familj. Hon sätter emellanåt våra nerver och humör på spel, och får mig ibland att ifrågasätta mig själv som hundtränare. Men varje dag får hon mig att le, och jag tackar högre makter för att hon hamnade i just får familj. Hon ger mig en bra känsla. Helgen har som vanligt gått i ett nafs. Hundmässa, långa promenader med Ruth, lussebak, vin, skratt, Malin, hundträning och ja...de är bara en bråkdel. Dagarna fylls med roliga aktiviteter och jag förundras varje gång över hur fort tiden går när man har roligt.
Imorse blev det en härlig löptur i bara någon entaka minusgrad, och sen en promenad med Ruth. En promenad jag helst vill glömma... hon lyssnade inte ett smack och jag fick andas några gånger för att på ett bra sätt lösa våra delade meningar. Först andra advents frukost med min man, sen lydnadsträning med Sofia, Tia & Lix. Hur bra start på söndagen? Väldigt bra! Hundarna briljerade och vi hade bra träningsplanering! Hög på lycka åker vi nu hem för lunch med min andra hälft! Det är verkligen guldvärt att kunna ha med Ruth på kontoret. Visst agerar hon emellanåt terror, men då finns alltid buren som en räddning. För om det är något fröken är, så är det burvan. Hon köper buren i alla lägen, och ligger alltid tyst & stilla tills jag öppnar.
I det stora sköter sig Ruth fint på jobbet, och charmar såväl medarbetare som leverantörer och kunder. Vem kan motså ett par fladderöron och puppyeyes? |
Malou&RuthSmått överaktiv 26-årig tjej som brinner för träning i alla dess former, för så väl tvåbenta som håriga fyrbenta. Archives
September 2016
Categories
All
|