Kärleken till min fyrbenta vän växer sig starkare för varje dag. Hon är speciell och jag tycker om henne så förbaskat mycket. Tyvärr infinner sig ibland en rädsla i mig, men jag försöker hantera den känslan direkt när den smyger sig på. Rädslan kan lätt bli ett farlig hinder som sätter stopp för mycket. Jag kan inte råda för framtiden och jag kan inte oroa mig för något som inte hänt. Det är knappast sunt. Så istället uppskattar jag min fyrbenta vän och tillåter mig att våga njuta av kärleken jag känner för henne.
Ruth, snart 4 månader, har tagit mitt hjärta med storm. Hon är helt fantastisk och sådär busigt galen. Imorse på promenaden nöp jag mig i armen flera gånger. Hon var full av påhitt och tittade ofta på mig med sina förväntasfulla ögon. Jag kunde omöjligen sluta le och fnissa. Hon får för sig så många tokigheter och bjuder glatt upp till aktivitet. Jag älskar det. Jag älskar henne. Givetvis tog jag tillfället iakt och tränade en stund på fotbollsplanen. Eller tja... tränade och tränade. Vi lekte och gjorde några små lekövningar, så som att byta leksak, gripa och springa rakt! Behöver jag ens säga att jag sprudlade av glädje när jag kom in på kontoret? Min Ruth. Min valp. Bara, bara, bara MIN! Ruth, snart 4 månader, det händer mycket i kroppen och huvudet. Det gäller att själv hänga med i utvecklingen och fånga små beteenden, både bra och dåliga. Jag påminner mig ofta om vad som är viktigt i vår relation, och hur jag vill att vår vardag ska fungera - och utifrån det försöker jag forma.
Vilka beteenden uppskattar jag? Vilka beteenden är mindre önskvärda? Vilka beteenden tror jag växer bort? Vad är hennes styrkor kontra svagheter? Jag iakktar henne varje dag och försöker vara så närvarande jag kan i hennes utveckling. Det är lätt att bli "hemmablind" och inte se förändringar och utvecklingar som sker. En klassiker är att man "plötsligt" ser att olika beteenden har tagit form... utan att vi hunnit med att agera innan. Och då har vi ett problem som kanske inte hade behövt bli ett problem om vi upptäckt det i tid? Men samtidigt som det kan bli ett problem, kan en del beteenden mycket väl enbart höra till åldern och växa bort. Det är här vi som hundägare spelar en stor roll, och faktiskt forma och läsa den fyrbenta vännen vi har. Det är både kul, utmanande och givande. Rekommendationen är 30 minuters motion om dagen. Tänk dig, ynka 30 miunuter. Vi är i regel vakna minst 16 timmar om dagen - så vad är då 30 minuter. Nada!
30 minuters träning går att förvalta på många olika sätt, och tiden räcker gott och väl om vi effektiviserar träningen. Korta tuffa intervaller eller stationsvis där du tar ut dig till max under en tid för att sedan vila - är två grymma metoder för att få ut maximalt av dina 30 minuter. Effektivt, kortvarigt och dessutom får du oftast en hög dos med endorfiner. Att komma igång med träningen kan bära emot, men när ni väl kommer igång kommer ni knappast att ångra er. Jag kan inte minnas ett enda träningspass som jag ångrat...?! Så vad är nyckeln för att komma igång? - Bestäm dig och börja idag!
Värt att påminna sig om är också att resultat kommer inte på en gång. Ge dig själv och kroppen tid att ställa om sig, och ge för allt i världen inte upp. Både din kropp och ditt huvud kommer tacka dig! En kväll. En morgon. Hos oss. Jag trivs bra i lägenheten, väldigt bra. Visst är suget till landet stort men så länge vi är placerade i stan så bor vi i världens mysigaste lägenhet. Imorse ägnade jag ordentligt med tid åt Ruth. Promenad i skogen, bus på fotbollsplanen och lek i parken. Att leka med Ruth är energikrävande, så in till kontoret kom vi båda två med tungan hängande utanför munnen.....
Tidig morgon. Klockan ringde 5.15, och jag hann knappt upp innan jag stod redo i mina löparskor. Benen aningen trötta efter lördagens benpass men huvudet fullt av energi. Benen gav väl inte riktigt responsen jag hoppats på, men betydligt bättre än förra veckan. Men mentalt gav det mig en riktigt energiboost. Inga människor vakna, bara jag och Stockholms tomma gator. Hörde min andning, varje fotsteg och mina egna tankar. Det är en speciell känsla som är omöjlig att beskriva.
Nu sitter jag här med min gröt och en Ruth i famnen. Tittar på henne... och vet ni? Jag ser världens sötaste valp. Hon må vara jobbig och fullkomligt ur spår...ofta... men hon är också alldeles underbar. Andas. Tar några djupa andetag. Försöker finna ett lugn. Samtidigt flyger Ruth runt mig som en illbatting. Fullkomligt galen. Fullkomligt från vettet. Hon hugger mig i fötterna, biter i möblerna, skäller på mig... tittar på mig med sina busiga ögon, drar bak öronen och haffar det första hon kommer åt - sen sticker hon. Andas var det ja.
Jag påminner mig om att den här tiden är kort, och försöker se charmen men det är inte alltid enkelt. Ruth har blivit ett vilddjur. Helt utan begränsningar och självbevarelsedrift. Vilket lätt kan sluta i ett kaos. Dessutom är allt som oftast både öron och ögon ur funktion. Det i sin tur leder till ett ännu värre kaos. Att leva med valp är då inte alltid en dans på rosor. Aktivitetsnivån ökar för varje dag, och jag tittar ofta på henne och undrar hur det här ska sluta. Ja, tid att skriva här finns inte längre. Nu har Ruth tagit ett par skor... Helgen sprang iväg. Som vanligt. Helt galet att timmarna kan gå så förbaskat fort på helgerna. Jag hann långti från med allt jag tänkt, eller snarare önskat. Men att stressa igenom helgen för att hinna med känns ovärt. Jag vill njuta och andas lugn när möjlighet finns.
Träning, fina människor, familj och Ruth är ungefär det som kan beskriva min helg. Ruth har dessutom agerat vilddjur. Alltså helt seriöst, ibland undrar jag vad det är för något jag har köpt. Crossfit på Balance måndag morgonen till ära. Kunde dagen börjat bättre? Tveksamt! Bitande pass med skönt gäng och grym instruktör. Trots total utmattning efter WODEN kan jag inte låta bli att längta till nästa pass!!! |
Malou&RuthSmått överaktiv 26-årig tjej som brinner för träning i alla dess former, för så väl tvåbenta som håriga fyrbenta. Archives
September 2016
Categories
All
|