Efterlängtat pass på gymmet med Ruby. Del svidande känslan i musklerna och hjärnan som säger du klarar mer. Fasiken så skönt det är!! Dessutom en fröjd att få träna med Ruby. Vi passade på att äta middag ihop och prata ikapp allt som hänt den senare tiden. Behövligt! Ruth gjorde sig självklart hörd genom diverse olika påhitt....! Nu blir det sängen, om benen känns ok imorgon tänkte jag springa en sväng innan jobbet!
0 Comments
Kom till kontoret vid 7 imorse. Gjorde ordning allting inför mötet innan jag gick ner till Oskar som har en restaurang här i huset. Han bjöd på gott kaffe medan vi pratade löpning och kost. Himla fin start på dagen! Dessutom erbjöd han mig extrajobb. Jag poängterade snabbt att jag har Ruth så det kan bli svårt, och då säger han
"Får inte Ruth träffa människor...?" Givetvis svarade jag snabbt. Och då säger han, men då kan väl Ruth vara här om du jobbet. Lyckan sken direkt i mina ögon och jag svarade RING om du behöver hjälp! Visst har jag jobb så det räcker och blir över redan, men lite variation brukar göra mig gott. Plus att jag snart går ner lite i tid för att kunna ägna mer tid åt Ruth, mig själv och kurser/onlinecoaching. Vi började morgonen med ett lekpass inomhus och jag kan lova er att vi båda var överlyckliga!! Fan va läcker hon är lilla Ruth!
"Igår sa du imorgon"
Imorse när jag sprang såg jag att Nike hade en bil det stod ovanstående. Orden träffade mig direkt. Hur ofta säger vi inte så? Jag ska göra det imorgon... eller senare. Hur ofta blir senare eller imorgon av? Fråga dig själv, och svara med handen på hjärtat. Det behöver inte bara gälla träning, det kan handla om disk, matlådor, tvätt eller nåt helt annat. I vissa fall tror jag det är bra att skjuta på saker och tillåta sig ändra sin agenda, men bara under förutsättning att valet är aktivit och att det blir av. När det kommer till träning händer det att tillfällena skjuts upp en gång, två gånger, tre gångar ... vilket betyder att många tillfällen ställs in. Många värdefulla tillfällen. Lå låt inte ursäkterna för inställda träningspass bli många. Låt er inte falla i den gropen! Bestäm er och håll fast vid det, det kommer göra både er kropp och knopp gott. Jag får gåshud när jag ser bilden. Löjligt? Kanske... Men jag blir varm i hjärtat och ler för mig själv. Och inte för att bilden blev lyckad, utan för att jag ser oss tillsammans. Vi tre. Min familj. Jag känner mig så lyckligt lottad som får dela mitt liv med Mr J & Ruth. Jag kan inte säga det nog många gånger... nyper mig i armen, ofta.
Tänk att jag träffat Mr J. Tänk att jag gick på den där festen förra året. Det finns inga ord. Jag är så tacksam, så otroligt tacksam att vi funnit varandra. Mitt hjärta slår volter bara jag ser hans namn på mobilen... och jag får lyckorus i magen när jag tänker på att vi ska ses om några timmar. Jag får inte nog av honom. Jag vill vara med honom precis hela tiden. Imorgon far han till Gotland, och i helgen åker jag och Ruth ner till Nathalie, så det blir några dagar ifrån varandra. Ångesten har redan smygit sig på. Saknaden är ett faktum. Men så är livet. Folk brukar säga att det är bra att sakna ibland... så får väl hoppas det stämmer! ...som tur är hänger Ruth med mig även om husse kanske skulle vilja ha med henne till Gotland. Tänk att Ruth bor med oss. Att vi har en liten bebis hemma. Det är minst sagt annorlunda, speciellt för Mr J som inte levt med hund tidigare. Som en blixt bor han plötsligt med en 10 veckors BC-valp. Ingen enkel utmaning! Vår vardag blir givetsvis påverkad på olika sätt, och det kräver mycket från oss båda. Framför allt tid, för nu ska den lilla tid vi har tillsammans delas med en till individ. Det fantastiska är att både jag och Mr J älskar att leva i nuet och spendera tid med varandra. Vi äger ingen TV, inget bredband, ingen DVD eller liknande prylar. Jo en dator såklart, men den finns bara framme när någon av oss är ensamma hemma. Vi spenderar varje minut vi kan tillsammans och gör saker ihop. Pussas, kramas, pratar, tränar, promenerar, lagar mat, skrattar, går på stan, umgås med vänner - ja men ni hajjar. Så Ruth smälter fint in i vår vardag och kan enkelt hänga med oss på våra äventyr. Åh, om ni bara kunde ana hur lycklig jag är över min underbara lilla familj! En förmiddag hos Anne. På gräsmattan utanför hennes hus. Minnen. Många minnen.
Att få träffa Anne igen är som att träffa en familjemedlem. Jag andas lugn, känner mig trygg och skrattar. Det blev prat i mängder och även lite träningsplanering för Ruuuuth. Vi bollade lite idéer och som vanligt sätter Anne mina tankar i snurr. Varför? Hur tänker du nu? Hur vill jag ha det? Hur är Ruth? Vad gillar hon? Hur kan jag förstärka det här? Hur kan jag undvika det här? Ja men ni hajjar. Även om jag känner mig väldigt trygg och säker i Ruths framtida träning så är det skönt att bolla med någon som jag tycker har sunda träningstankar och som vågar tänka stort och brett. Jag lämnade Anne med ett leende på läpparna, pussade på min valp och for mot jobbet. Hon slockade direkt och sover än... så Som ni vet så cyklar jag ju överallt. Minns inte senast jag köpte ett busskort? Innan sommaren? Jaja strunt samma, de jag ville komma till är att Ruth aldrig fått åka i kollektivtrafiken. Och eftersom vi ska till Anne tar vi tillfället i akt och åker både buss & pendel. Inga konstigheter enlig Ruth. Hon ligger lugnt i min famn och vill då och då ha några pussar på nosen! Gullunge
Uppe 05.00. Mr J började jobbet vid 6 så jag passade på att gå upp för att ge mig ut i spåret. Sagt och gjort.
Bara jag ute. Hörde varje steg mot gruset och mina andetag. Vattnet låg stilla, några fåglar kvittrade och ljuset smög sig sakta på under turen. Magi! Känslan är obeskrivlig. Bara jag och naturen. Inga andra. Även om benen inte riktigt svarade som jag önskade idag så var känslan rätt okej. Steget och andningen känns lättare och mersmaken ökar för varje gång. 18 km hittills avklarade den här veckan. Bestämde mig ju för 2 veckor sedan att hålla 3 mil i veckan, och hittills har det gått bra och även denna vecka känns det lovande. 12 km kvar. Kul! Nu ska jag och Ruth göra oss ordning och sen åka till Anne! Efterlängtat...minst sagt! |
Malou&RuthSmått överaktiv 26-årig tjej som brinner för träning i alla dess former, för så väl tvåbenta som håriga fyrbenta. Archives
September 2016
Categories
All
|