Tog en löprunda på kvällen. Lätt regn, krispig luft, upplysta gator och ett lugnt Stockholm. Benen var lättare än jag vågat tro. Dom svarade fint och jag kände hur jag kunde öka farten efter varje kilometer. Sjuk känsla! Vet inte om jag någonsin haft ett sån här känsla under löpningen? Magiskt.
Nu är middagen intagen, valpen trött och jag ska krypa till sängs. En perfekt torsdag!
0 Comments
I vissa fall är inte ord tillräckliga. Orden är för klena, platta och känslofattiga. Jag som älskar att uttrycka mig i ord kan frenetiskt försöka hitta rätt ord och formulering för att förmedla en känsla...men inser att det många gånger är omöjligt. Dessutom uppfattas orden här inte alltid så som jag önskar eller tror.
Hur som helst - idag är en dag då alla ord är för platta. Vi har spenderat tid med Carina. Druckit te, lunchat, vallat, pratat om livet, kört traktor och ja...bara mått förbaskat bra. Tiden sprang som vanligt iväg och vi båda stod som två frågetecken när vi kikade på klockan. Hur är det möjligt att tiden kan gå så fort när man har kul och trivs. Galet! Du i Kina. Jag i Stockholm.
Jag hatar att vara ifrån dig. Så enkelt är det. "Alla tider ser olika ut" "Distans kan vara bra ibland" Ja men ni vet, allt sånt där tjafs man alltid får höra. Just idag skiter jag i det. Jag hatar att du inte här, hos mig. Du kommer snart hem igen..jag vet. Men jag vill ha dig hos mig PRECIS JUST NU.... Jag vill att du ska säga att allt blir bra, att vi ska vara bästa vänner för alltid och att jag inte behöver oroa mig. Helvete. Jag HATAR avståndet mellan oss. Herrejösses hur skulle jag klara ett liv utan dig? Det skulle aldrig gå, den saken är klar. Över 1 år har jag varit hans flickvän. När vi träffades såg mitt liv annorlunda ut. Jag var skör, öm och svag. Och mitt i allt dök han upp, som en blixt från klar himmel. Även om jag då inte ville erkänna det tog han mitt hjärta med storm. Jag var fast redan efter vårt första möte. Jag minns det som igår. Hur jag och Malin i sista sekund bestämde oss för att åka till festen ute i ingenstans på Gotland. Med två glas vin i kroppen gjorde vi oss ordning och sjöng till musiken som spelades ur min telefon. Ljudet var lågt men vi sjöng glatt och helt ovetandes om vad kvällen skulle bjuda på. Väl på festen dök han upp med färgglad skjorta och rosa byxor. Jag minns att jag höll låg profil men det tog inte lång tid innan jag insåg att vi skulle prata med varandra resten av kvällen. Han fångade mig som en fisk i ett nät. Jag var fast, i hans närvo, hela kvällen. Natten smög sig på och hemgång var ett faktum. Med alkohol i kroppen kunde vi givetvis inte köra hem, så Joel såg till att hans kompis kunde hämta oss. Jag minns hur vi hoppade in i bilen. Han i framsätet och vi där bak. Resan gick fort...väldigt fort. Och utan att ha bytt nummer, eller veta varandras efternamn skiljdes vi åt. Vad tänkte jag med? Varför frågade jag inte om hans nummer? Den natten somnade jag fort, och dagen därpå vaknade jag med tusentals tankar i huvudet. Men en sak var klar, jag ville träffa honom igen! Vårt nästa möte blev i Stockholm, utanför Scandic Malmen. Får gåshud när jag tänker på det. Vi pratade konstant hela kvällen. Allt föll sig så naturligt och jag ville inte att tiden skulle ta slut. 3 gånger till sågs vi i Stockholm innan han for till Gotland för att spendera sin sommar där. 3 ynka gånger. Men 3 gånger räckte för att jag skulle våga tro på mitt hjärtas extra slag. Vem var han? Vad kände han? Vad kände jag? Tyckte han att jag var söt? Jag visste inget. Han visste inget. Han for. Jag var kvar. Det var med blandade känslor jag önskade honom en trevlig resa och fina dagar på Gotland. En hel sommar utan att få lära känna honom bättre... det kändes långt ifrån optimalt. Men stängd och sluten som är jag slog jag snabbt bort tankarna och försökte övertala mig själv att han nog ändå inte var någon för mig. Tji fick jag... Dagarna gick och plötsligt ringer han. Jag och mamma satt vid middagsbordet när telefonen börjar ringa. Joel stod det på telefonen och jag höll på att svimma. Jag hävde ur mig "MAMMA, Joel ringer... Jag kan inte svara". Hon suckade och sa lugnt "Du svarar nu". Det var med klar röst och darrande ben jag glatt svarade. Nervös så in i bomben.....! Några veckor senare åkte jag dit. Till Gotland. Till honom. Utan att veta något. Det kan vara bland det läskigaste jag gjort. Men om det är något jag är lycklig och stolt över - är det att jag åkte till honom. Han behandlade mig som en prinsessa och jag njöt av VARJE sekund i hans sällskap...dock utan att han visste om det. Våra 4 dagar tillsammans var som en film. 4 dagar med honom. Allt var så oklart och jag känslor for som blixtrar genom min kropp. Jag vågade inte göra en fluga för nära...och vågade knappast tro att han kände samma sak för mig som jag kände för honom. Nervös och osäker höll jag ett bekvämt avstånd, medan han gång på gång visade att jag kunde vara trygg i hans närvaro. Vi hade så himla kul tillsammans och jag ville inte åka hem.... Men hem for jag, och efter en vecka sågs vi igen. I Stockholm. Och det dröjde inte många veckor innan känslorna bubblade över. Vi gick längs vattnet vid Slussen. Hand i hand. Solen sken, båtarna puttrade förbi och ett lugn låg över staden. Jag ville vara hans flickvän, och med en dröm om att alltid fråga chans gjorde jag det. Med darrande röst och skakiga ben. Och jag minns hur han stannade mig, tittade mig djupt in i ögonen och sa "Det finns inget jag hellre vill än att vara din pojkvän" och sen kysste han mig. Allt som en film. Och vet ni? Filmen fortsätter. Tänk att jag får uppleva en sån här kärlek och dela livet med en människa som jag bokstavligen ÄLSKAR att umgås med. Jag önskar att alla fick känna det jag känner för honom. Jag önskar att alla fick leva i sådan relation vi har. Men högst av allt önskar jag att vi lever hand i hand resten av livet.
Tänk att det fortfarande pirrar i min mage när jag ser hans namn på mobilen. Att jag blir knäsvag när han tar på mig. Att jag vill pussa på honom så fort jag ser honom. Att jag älskar att få ligga på hans bröst ocb berätta hur lycklig han gör mig. Snart 1 år och 4 månader...och jag är fortfarande helt galet kär! Det finns inget stopp när Mr J & Ruth leker. Båda blir helt galna och har brottningsmatch på golvet. Haha grannarna måste undra vad som händer i lägenheten högst upp! Mr J gjorde förövrigt en stört god middag igår, någon form av thaigryta med kyckling! MUMS En promenad i regnet. Med Ruth & lillesyrran. Fint som snus! Trots huvudvärk och genomblöta kläder gick jag med ett leende på läpparna. Ruth lyssnade nämligen hela promenaden och visade upp många trevlig sidor!
Vi passade på att träna lite när vi kom in. Ingångar, kontakt och signalkontroll i olika belöningsformer. Jag har valt att introducera ett nytt belöningsord som jag tidigare tänkt men aldrig lyckats få till. Det är ett belöningsord som jag vill ska skapa en lugn och faktiskt aningen avslappand känsla i kroppen. Om jag lyckas få till det har jag ingen aning om, men jag tänker ge det ett helhjärtat försök. Hittills använder jag aldrig belöningsordet när jag vill att hon ska få känslan, utan när hon faktiskt redan har den i kroppen. Och gör då väligt enkla övningar där jag vill att den lugna och avslappnade känslan ska finnas. Att sedan ur den lugna känslan plocka fram alerta röresler kanske blir en utmaning? Vi får se. Men min tanke är att i den lugna känslan forma alerta röresler utan att låta de bli massa felsteg på vägen. Med andra ord - coacha min hund till rätt utförande från början. För jag är helt säker på att en alert rörelse går att få fram med en lugn känsla i kroppen. En kväll i lugnets tecken. Ingen stress. Inga direkta måsten. Dessutom god mat, fint sällskap och en relativt lugn Ruth. Uppskattat. Morgonen bjöd på annat. Vaknar med världens huvudvärk. Tar några djupa andetag och gör mig snabbt ordning för att komma tidigt till jobbet. Utanför porten möts jag av regn och lättare storm. Ruth tittar på mig med skeptiska ögon. Jag förklarar lugnt att vi inte har något val...det är bara knata. Ruth traskar på bakom mig, stannar då och då till i hopp om att vi ska gå in någonstans. Men inte det. Istället för att gå in blåser vårt paraply sönder och vi blir genomblöta.
Väl framme vid pendeln visar det sig att alla tåg är inställda. Skjut mig. Där står vi. Jag & Ruth. Blöta, kalla, jag med huvudvärk och Ruth med överskottsenergi. Bara gilla läget. Med Ruth hängandes i min arm knatade vi till tunnelbanan som tog oss till jobbet. ...och vi hinner givetsvis inte mer än in på kontoret innan Ruth får fullkomliga frispelet. Hon hugger tag i allt, springer sig fortaste fram och tillbaka i korridoren, smakar på blommor, välter krukor och flyger upp i mina kollegors famn.. Tur att alla har överseende med henne odrägliga beteenden och bara skrattar åt hennes konstiga påhitt. Morgonen till ära tog Micke & Johan vara på Ruths energi och lekte med henne. Nöjer mig med att skriva att det gick vilt till. Älskade lilla valp, visst kan hon iblan vara krävande och jobbigt men hon får mig i princip alltid på bra humör! Hon ser så lätt på livet, alltid glad och full av bus. <3 Nu jobb...och några alvedon! Ropar på Ruth. Hon tittar på mig, drar bak öronen, drar in svansen och sätter av i en jävla fart. Jag är chanslös. Inser att det är omöjligt att få tag i henne. Lina var det ja. Eller? Nej. Ingen lina finns i det här hemmet... än. Om det införskaffas får vi se. Med tidigare hundar har situationer som dessa gjort mig upprörd och frustrerad. En hund som kutar runt och vet att hennes beteenden är mindre populärt... Det är ingen enkel match i mina ögon. Ruth skiter fullstänigt i det, sätter fart mot mig och när hon nästan är frammer ger hon ifrån sig ett skall och vänder. Tack för det!
Det finns inget jag kan göra mer än att vänta ut henne. Att bli arg eller upprörd är lönlöst. Så jag biter i det sura äpplet, andas djupt och inser att har jag gett mig in i leken får jag leken tåla. Tålamod - HEJ! Det tar sin tid(läs lång tid), Ruth testar allt och får frispel på frispel. Jag ignorerar henne. Tillslut sätter hon sig en bit framför mig... tittar på mig... med sina söta ögon. Kommer lugnt fram och sätter sig precis framför mig. Jag klappar på henne, berättar att det är tråkigt när hon beter sig sådär... Sen ger jag henne några pussar innan vi går vidare. Det var vår morgon det. Ååååh...alltså vet ni? Ruth är så förbaskat bra!! Eller nej inte bra... hon är BÄST!
Den senaste veckan har det hänt mycket i Ruths lilla huvud. Trots att hon tappat ett gäng hjärnceller vid diverse krockar/smällar så slår hon ihop 1 + 1. Och engagemanget att umgås med mig är ökat markant. Hon uppmanar till lek med mig, kommer tillbaka med leksaken för att vi ska fortsätta busa TILLSAMMANS, skvallrar på promenaderna och bjuder ofta på beteenden jag förstärkt. Träningsmässigt har vi, som ni redan vet, legat lågt. Jag vill ju i första hand grunda en fin relation och att vi ska ha roligt tillsammans. Givetvis har vi börjat lite smått med lydnadsgrunder men det är just verkligen smått. Moment, detaljer och konster har vi ALL tid i världen att ägna åt oss sen, men relationen måste man börja bygga från dag 1. Det är en fröjd att få följa och vara delaktig i hennes utveckling, och jag känner mig så himla glad i det lilla fyrbenta odjuret! En tidig morgon. Gröt och kaffe slår aldrig fel när ögonen känns som två grustag. Ruth vaknade dessutom på sin bästa sida och håller mig med glädje sysselsatt. På morgonpromenaden hade hon båda öronen med sig och jag fick ett litet, litet, litet hopp om att dom en dag kommer att fungera.
Nu ska vi skära korv, sätta på oss träningskläderna och möta Sofia, Tia & Lix för lydnadsträning. Med andra ord en fortsatt fin start på den här söndagen! |
Malou&RuthSmått överaktiv 26-årig tjej som brinner för träning i alla dess former, för så väl tvåbenta som håriga fyrbenta. Archives
September 2016
Categories
All
|