Vaknade innan 5 imorse och kunde inte somna om...magen kändes stenhård och ryggen ömmade. Så jag bestämde mig för att gå upp, och började så småningom med frukosten. Väckte sedan Joel & Ruth som skulle ut i löpspåret innan besöket hos MVC: Hurtbullar! Längtar så tills jag kan snöra på mig skorna och möta naturen med flåsig andning. Men det lär dröja några veckor till...
Besöket hos barnmorskan gick strålande. Allt såg fint ut och hon konstaterade att min mage har sjunkit en hel del sen sist. Och det kan nog stämma...nu kan jag ju ha magen som matbord. Sjukt! Vi bokade även tid för ultraljud nästa vecka om det är så att LillaBus tänkte vara kvar i magen. Vi får se...spännande är det och jag har ju noll kontroll på läget. Nu är det kroppen och LillaBus som bestämmer när det är dags, oavsett vad jag vill. Men som jag tidigare nämnt så känner jag mig lugn och uppskattar lite ensamtid. Det här är ju också min första "lediga" vecka, jobbar bara några timmar om dagen hemifrån men annars är det inget på agendan. Nu ska jag faktiskt borra ner mig i jobb, och sen förhoppningsvis besöka Denice, Robin & Hailey <3
0 Comments
Dagen med stort D är här. 1a februari. Dagen som så länge har känts så långt bort är nu här. Kan inte riktigt greppa det. Att jag dessutom mår prima ballerina, och inte känner minsta tecken på förlossning gör ju det hela lite märkligt. Eller inte märkligt, men det känns ju knappast som att förlossningen är nära. Fast å andra sidan har ju hela tiden sagt att jag nog kommer gå över, och så verkar det ju bli.
Hur som helst är det himla mäktigt att 1a februari är här. Dagen som LillaBus är beräknad till. Tänk att det lilla livet i min mage snart är redo att komma ut. Även fast jag försöker vänja tankarna vid att jag har en bebis i magen är det svårt att få grepp om. Att det ligger ett liv där inne! En bebis! Som vi har skapat! Ogreppbart. Men snart får vi träffa LillaBus - och jag ser fram emot det mötet så otroligt mycket. Inför förlossningen känner jag mig helt lugn. Jag har förstått att smärtan omöjligen går att visualisera sig, och så även känslan när LillaBus är ute. Så istället för att oroa mig har jag ställt in mig på att det kommer göra förbannat ont, men också vara det häftigaste jag någonsin kommer få uppleva! Jag hoppas bara av hela mitt hjärta att allt går bra, och att vi alla 3 mår bra efter. <3 Annars då? Jo, jag är hemma om dagarna nu. Märklig känsla...och rastlösheten har redan knackat på. Det är verkligen en konst för mig att ta det lugnt. Imorse låg jag dock kvar i sängen när husse sprang en mil med Ruth, men inte lång stund efter hoppade jag i kläderna och stack ut till fårhagen. Det var evigheter sen... Så Ruth blev överlycklig men hade emellanåt lingon i öronen. Inte helt otippat... Men känslan att få komma ut på landet igen gav mig ny kraft och energi. Herrejösses, det är verkligen där jag trivs som bäst. Nu ska jag påbörja operation städa här hemma... jag börjar med det värsta: toaletten! |
Malou&RuthSmått överaktiv 26-årig tjej som brinner för träning i alla dess former, för så väl tvåbenta som håriga fyrbenta. Archives
September 2016
Categories
All
|