Dagarna går i en dundrans fart. Det känns knappt som måndagen hinner starta innan fredagen är här. Men jag ska knappast klaga - för det är ju helgen jag längtar till varje vecka. Fredagskvällarna betyder alltid kvalitetstid. Bara vetskapen om att jag snaaart får slänga mig i soffan, med ett stort fruktfat och slå på Idol gör mig glad.
Förutom att jobbar hela dagarna så har vi träffat Malin, sålt MIM-buren, besökt mormor & morfar, tränat lydnad & agility, gått långa promenader, tränat och ja...ätit, sovit och alla andra nödvändiga måsten. När jag skriver om dagarna såhär så inser jag att
0 Comments
Igår bokade jag och Denice in en timmes lydnadsträning innan agilityträningen... Vi kände båda ett enormt lydnadssug, och då finns det inte mycket att göra. Bara packa ihop grejerna och planera träningen! Sagt och gjort. Jag & Ruth fortsatte fokusera på störning i olika former. Ruth har ju inte som mina tidigare hundar fått störningsträna sedan dom var små, utan vi har ju haft fokus på vallningen. Så nu kör vi mycket störning, kommendering och helhet. Detaljer absolut, men det pillar vi mest för oss själva när tid finns över. I det stora hela säger jag bara wow vilket utveckling Ruth gör. Hon har fått betydligt större grepp om träningen och värdet växer för varje pass. Den barnsliga och oseriösa flickan finns givetvis kvar, men inte alls i samma utsträckning. Hon tar uppgifterna på större allvar fast med en stor portion glädje & humor. Jag älskar det! Efter lydnaden bytte vi hall och satte på oss "agilityögonen"...som jag inte riktigt fått kläm på. Usch, igår kände jag mig bara värdelös och tänkte att någon duktig borde få träna Ruth. Hur svårt ska det vara att lära sig en ny sport...?! Snark! Men visst, det var ju samma sak i fårhagen, och där lyckades vi ju faktiskt få till det rätt bra ;) Jag behöver bara lite tid innan vi kommer in i agilitytänket och framför allt agilitykäääänslan! Skam den som ger sig....! Kliver in i vecka 27 idag. LillaBus växer, och min mage blir större för varje minut känns det som! Även om jag fortfarande är "liten" så känner jag mig stor och smått klumpig. Att dra in magen när jag ska passera någon/något är ju bara att glömma. Men än är jag inte van, jag tänker alltid att jag kan smita förbi men blir stoppad av magen... Den känsla mina vänner, den är helt klar annorlunda och aningen obekväm. Annars så börjar projekt som att knyta skorna, raka mig, plocka upp saker från golvet bli lite mer påtagligt... Absolut fullt möjligt, men jag känner att det blir ett aningen större projekt än tidigare. Ja, den känslan är väl inte heller som bomull direkt... men jag gillar läget.
Imorse gymmade jag med syrran, och jag säger bara: lycka! Alltså att få lyfta vikter och känna puls med syrran, det är fint det. Att min puls sticker så fort jag ser vikterna struntar jag i. Börjar vänja mig vid att det är såhär det är nu. Så istället njuter jag av att jag fortfarande mår bra och kan träna - för det är fasiken guds gåva till människan. Nu ska jag grotta in mig i jobb för att sedan sticka iväg på ett viktigt möte över lunchen. Så himla spännande! Ikväll vankas det inomhusträning med träningsgänget - det betyder att kvällen blir sen, men vad gör det när vi får göra det vi älskar?! Är det någon som har koll på vilka klubbar i Sthlms området som fortfarande har agilitybanan framme?
Vi är träningspepp och tack vare den fantastiska hösten går det ju fortfarande att vara ute!! :) Säljer min MIM-bur, dubbel i storlek Medium. 2800kr Skriv till [email protected] om ni har frågor eller är intresserade! En ny tid ligger framför mig. En tid där en annan liten person kommer hamna i centrum. En tid där jag ska inta rollen som mamma. En tid där jag ska bilda en egen familj. En tid där dagarna plötsligt kommer få andra prioriteringarna.
Att jag ska bli mamma känns så himla långt bort, fast det är så himla nära. Om drygt 3 månader är vi förhoppningsvis 4 i familjen, och då är rollen som mamma given. Jag kan inte säga att jag är rädd, men jag inser att livet kommer förändras. En förändring som jag ser så mycket fram emot, men som jag också inser kommer vara utmanande. I mina omgivning och på nätet hör/läser jag om så många som vill dela med sig av lärdomar, erfarenheter och synpunkter. Fint, absolut. Men jag har valt att ta avstånd för att inte skaffa mig några förutfattade meningar. Jag vill inte måla upp olika bilder som är baserade på andras erfarenheter. Jag vill att den här processen får vara ett blankt blad för oss, och jag vill skriva vårt manus utan att ha blivit påverkad av omgivningen. Det är så många tankar och känslor i min kropp. Även om jag hittills sluppit enorma hormonrubbningar, så går emellanåt mina tankar på högvarv. Det växer en bebis i min mage. En bebis vi har skapat. En bebis som har våra gener. En bebis som vi ska bli mamma och pappa åt. Det är ogreppbart, och så kommer det nog vara fram till förlossningen. Men för varje dag som går växer sig relationen till LillaBus starkare. Vem är du? Hur kommer du se ut? Är du en flicka eller pojke? Graviditeten har i det stora hela inte påverkat mig speciellt mycket. Känner mig balanserad, glad, pigg och mår bra. Men det är en sak jag den senaste tiden fått brottats med, och det är en oroa att något ska hända Mr J. I vanliga fall är jag väldigt orädd och inte ett dugg "nojjig"... men nu är det annat. Jag är orolig att det ska hända honom något, och jag uppmanar varje dag till att han ska vara försiktig. Märklig känsla...som jag inte riktigt kan styra över. Även om jag hanterar känslorna bra, så är dom bitit sig fast i min mage. Suck...det är faktiskt rätt jobbigt att vara orolig över något jag inte kan påverka eller styra över. Jaja...nog med ord såhär på kvällen. Nu ska jag krypa till sängs... Midsommarafton 2012 förändrades mitt liv. Jag och Malin hade inga planer över midsommar så vi tog oss en spontan tripp ner till Gotland. Väl där hade vi ingen aning om vad vi skulle göra, så vi köpte med oss vin och god mat för att fira i stugan. Men för att få lite mer midsommarfeeling smet vi iväg till en midsommarstång, och det var där jag mötte honom för första gången. Av en slump. Av en ren tillfällighet. Senare den dagen sågs vi igen, också av en ren tillfällighet. På en fest mitt ute i absolut ingenstans. Jag minns än idag när han kom gåendes med en kompis och en enooorm högtalare som skulle ge festen lite mer fart. Min mage drog ihop sig och jag undvek att söka kontakt. Typiskt mig. Men det gick knappast att undvika honom… Han såg nämligen till att vi umgicks i princip hela kvällen. Timmarna gick snabbt och när gänget skulle vidare på efterfest drog jag & Malin oss hemåt. Joel såg till att vi fick skjuts, men det var också allt. Inget nummer. Inget vi ses igen. Inget mer… Det gick några dagar innan vi hördes igen…och helgen därpå sågs vi i Stockholm. Nervös? Jag? Ni kan inte ana. Jag trodde mitt hjärta skulle hoppa ur kroppen… Vi sågs kanske tre gånger till innan han skulle tillbaka till Gotland för resten av sommaren. Men dom där tre gångerna räckte gott och väl för att jag skulle vilja träffa honom mer. Och vi sågs givetvis igen. Han bjöd nämligen ner mig till Gotland. Det var efter mycket pepp från nära och kära som jag tog makten över mitt mod och besökte honom. För er som inte känner mig tycker säkert inte att det är så dramatiskt… men ni som känner mig vet hur jag är. Jag menar, tänk om vi inte skulle trivas ihop? Då ska jag bara hålla minen uppe under de 4 dagar jag bor där? Hur skulle det vara att sova där? Hur skulle vi förhålla oss till varandra? Vi hade ju bara setts några gånger, och då hade vi absolut inte närmat oss varandra. Ja, tankarna spann åt alla möjliga håll…men jag åkte! Och resan ner till Gotland i juli blev början på något stort. Han fångade mig med storm och jag bokstavligen ÄLSKADE att vara i hans närhet. Bilden precis ovanför är tagen på Rute Bageriet, sista dagen tillsammans med Joel. Vi var bakis, trötta och förvirrade, samtidigt som det omöjligen gick att missa lyckan i våra ögon. Lyckan över att vi träffat varandra, även fast vi i stunden inte berättat hur vi kände för varandra. Malin anslöt till bageriet och smaskade genast upp kameran. LE häver hon snabbt ur sig. Vi ler snällt och Joel tar armen runt mig. Mitt hjärta slog genast några extra slag... och helst hade jag velat sitta så resten av dagen... men båten kallade. Och på vägen hem var det många tankar som florerade i mitt huvud... Jag visste absolut ingenting. Hur kände han? Tyckte han att jag var söt? Tankarna spann på högvarv...och det dröjde en hel vecka innan vi sågs igen. Och då i Stockholm. Och vet ni? Det var då de blev vi. Jag minns hur vi gick längs Slussen kajen. Hand i hand. Solen sken och det var fullt liv i staden. Jag stannade till och tittade honom djup i ögonen... mitt hjärta slog volter och jag var övertygad om att han hörde min enorma puls. Andas tänkte jag. Andas! Men tro mig, det var inte enkelt... bara att titta på honom gjorde mig knäsvag. Men jag lyckades tygla mig själv och frågade om jag fick bli hans flickvän. Jag hann inte mer än säga orden innan han kysste mig. Från den dagen, den 19/8-2012 har det varit han och jag. Åh jag minns allt det här som om det vore igår. Jag var så nervös, tusentals känslor i kroppen som jag inte hade en aning om hur jag skulle hantera. Rädd och överlycklig på en och samma gång. Jag vågade knappt titta honom i ögonen, och vågade knappt närma mig honom. Hela min kropp skakade och jag blev nervös bara han tittade på mig. Den känslan, obeskrivlig. Ibland undrar jag fortfarande om jag drömmer... Är det här på riktigt? Är vi på riktigt? Han är min dröm. Jag har alltid drömt om vissa relationer som man sett på film, men påmint mig om att det är just film. Men nu vet jag att verkligheten kan vara som en film. Du skriver själv manuset. Jag lever min dröm, och relationen med Joel är ALLT jag någonsin kunnat drömma om.
Idag har vi varit tillsammans i över 3 år, och jag är fortfarande sådär busigt glad i honom. Jag saknar honom så fort vi lämnat varandra, och blir varm i magen när jag hans namn på mobilen. Och vi inte tala om hur det känns när han närmar sig mig, eller tittar mig djup i ögonen. Min puls ökar, jag får gåshud och helt ärligt, så blir jag knäsvag. Det må låta konstigt att jag efter 3 år fortfarande känner så, men det är sanningen. Han är min drog. Han får mig att må bra. Att vi i februari ska ha barn ihop känns mer rätt än något annat. Att jag får bilda familj med honom, ja, det är för bra för att vara sant. Jag älskar honom, LillaBus och Ruth av hela mitt hjärta och jag skulle göra precis allt för oss. Vaknade även idag med trötthet i kroppen och en dundrande huvudvärk. Suck… säg inte att jag håller på att bli sjuk. Mr J har ju varit sjuk i några dagar men jag har trott att jag ska klara mig. Vi får se hur det utvecklar sig, jag har aningar om att det kan vara dålig sömn som är anledningen. Hoppas på det!
Nu när jag känner mig såhär blir det mindre tid för Ruth, och det tär på mitt samvete. Jag vet, helt överdrivet och fånigt. Jag försöker verkligen jobba på att inte få ”dåligt samvete” när hon har tråkigt under längre perioder, och jag bollar ofta de här tankarna med mina vänner. Att ha tråkigt ibland gör oss ofta gott, så väl hundar som mäniskor. Men idag skrev jag till Malin för att fråga om hon och Filur ville ha sällskap till imorgon, och visst ville dom det. Så Ruthis får ha sleepover hos Fille – det vet jag att hon älskar. Jag däremot kommer sakna henne… men Ruth kommer ha det betydligt roligare där ikväll. Och imorgon är vi ju återförenade igen <3 Förhoppningsvis vaknar jag pigg & utvilad efter att ha spenderat kvällen i soffan. Imorse var det återigen dags för ett besök hos vår barnmorska. Vi pratade först lite allmänt och sedan mätte hon magen, vi lyssnade på hjärtat och tog ett prov. Det är så häftigt att höra hjärtslagen, men idag var LillaBus minst sagt livlig så vi fick mest höra massa sparkar, haha! Hur som helst verkar allt bra i magen och den växer precis som den ska. Skönt!
Idag känner jag mig allt annat än pigg. Huvudet värker och kroppen känns seg. Dessutom känner jag mig både tung och svullen. Och ja, jag vet att jag inte är tjock eller enorm. Men känslan finns ändå där, och jag misstänker att det bara är att gilla läget. Förmodligen kommer den här känslan pendla från dag till dag...och just idag är en mindre fancy dag. Dock så kan jag inte låta bli att älska känslan och vetskapen om att vara gravid. Jag får lyckorus varje gång LillaBus rör sig <3 Så himla häftigt och underbart. Så trots att jag känner mig tung och svullen idag, så njuter jag. Njuter av att jag kan vara gravid, att jag blivit gravid, att jag får dela det här med människan jag älskar och att vi snart kommer få träffa det lilla livet som VI har skapat. Magiskt. Igår vankades det agilitykurs för Linda Enberg. Jag som är helt lost på agility visste inte ens om vem hon är... Lagom pinsamt. Men jag förlitar mig helt på agilitygruppen som styrt med olika instruktörer. Linda byggde upp en bana som givetvis var alldeles för svår för oss, men vi förenklade den och anpassade nivån efter våra kunskaper. Jag blev återigen påmind om hur stel jag är, att jag har noll koll på handling och dessutom springer alldeles för lite... Ruth däremot, ja hon är en stjärna. Så otroligt lyhörd och följsam. Hon gör det jag säger, utan att tveka eller fråga. Dessutom håller hon huvudet kallt och stressar inte upp sig. Hon fokuserar på rätt saker och har lätt för att lyssna & springa samtidigt. Åh har jag sagt att jag älskar henne? Nu jäklar ska jag lära mig handla bättre, så jag kan ge Ruth dom rätta förutsättningarna. Vi är så himla glada att få vara med i den här gruppen, och ser fram emot varje tisdag. Igår på kontoret roade vi oss med lite ordförståelse och Ruth missade inte ett enda ord. Duktig tjej!
|
Malou&RuthSmått överaktiv 26-årig tjej som brinner för träning i alla dess former, för så väl tvåbenta som håriga fyrbenta. Archives
September 2016
Categories
All
|