En ny tid ligger framför mig. En tid där en annan liten person kommer hamna i centrum. En tid där jag ska inta rollen som mamma. En tid där jag ska bilda en egen familj. En tid där dagarna plötsligt kommer få andra prioriteringarna.
Att jag ska bli mamma känns så himla långt bort, fast det är så himla nära. Om drygt 3 månader är vi förhoppningsvis 4 i familjen, och då är rollen som mamma given. Jag kan inte säga att jag är rädd, men jag inser att livet kommer förändras. En förändring som jag ser så mycket fram emot, men som jag också inser kommer vara utmanande. I mina omgivning och på nätet hör/läser jag om så många som vill dela med sig av lärdomar, erfarenheter och synpunkter. Fint, absolut. Men jag har valt att ta avstånd för att inte skaffa mig några förutfattade meningar. Jag vill inte måla upp olika bilder som är baserade på andras erfarenheter. Jag vill att den här processen får vara ett blankt blad för oss, och jag vill skriva vårt manus utan att ha blivit påverkad av omgivningen. Det är så många tankar och känslor i min kropp. Även om jag hittills sluppit enorma hormonrubbningar, så går emellanåt mina tankar på högvarv. Det växer en bebis i min mage. En bebis vi har skapat. En bebis som har våra gener. En bebis som vi ska bli mamma och pappa åt. Det är ogreppbart, och så kommer det nog vara fram till förlossningen. Men för varje dag som går växer sig relationen till LillaBus starkare. Vem är du? Hur kommer du se ut? Är du en flicka eller pojke? Graviditeten har i det stora hela inte påverkat mig speciellt mycket. Känner mig balanserad, glad, pigg och mår bra. Men det är en sak jag den senaste tiden fått brottats med, och det är en oroa att något ska hända Mr J. I vanliga fall är jag väldigt orädd och inte ett dugg "nojjig"... men nu är det annat. Jag är orolig att det ska hända honom något, och jag uppmanar varje dag till att han ska vara försiktig. Märklig känsla...som jag inte riktigt kan styra över. Även om jag hanterar känslorna bra, så är dom bitit sig fast i min mage. Suck...det är faktiskt rätt jobbigt att vara orolig över något jag inte kan påverka eller styra över. Jaja...nog med ord såhär på kvällen. Nu ska jag krypa till sängs...
1 Comment
Det är bra att ni inte tar in så mkt av vad alla säger runt omkring. Många gillar att prata om sina egna erfarenheter, allt ifrån förlossningen till bebislivet. Men allt är så individuellt, man måste själv få skapa sig en egen uppfattning och lära sig under tidens gång. Det är det jag kommer ta med mig till nästa bebis, att inte lyssna så mkt på andra.
Reply
Leave a Reply. |
Malou&RuthSmått överaktiv 26-årig tjej som brinner för träning i alla dess former, för så väl tvåbenta som håriga fyrbenta. Archives
September 2016
Categories
All
|