Igår stod VP på schemat. Efteranmälda och glada for jag & Carina iväg tidigt på morgonen. Tyvärr åkte vi fel och kom försent, vilket kanske inte var optimalt eftersom vi var första startande. Så det var bara hoppa ut ur bilen och in på banan.
Ruth gjorde ett superfint hämt och lugnt upptag men sen blev det för tufft i framdrivningen. Fåren hade drag åt alla möjliga håll och när hon gång på gång stoppade draget började den ena tackan utmana henne. Upprepande gånger. Jag valde att bryta. Kanske var det inte det mest genomtänkta, men samtidigt så ansåg jag där och då att det var för tufft för Ruth. Hon är alldeles för oerfaren för att hantera en sån svår flock. Fåren hade drag åt alla möjliga håll och det kändes som att dom mest bara ville springa iväg, skit samma vart...? Hm, att greppa den flocken kanske hade gått men det hade blivit otroligt tufft för Ruth. Så det blev ett kort VP för oss, och även för många andra. Det var många flockar som bara sprang, sprang och sprang... Såklart känns det tråkigt, men samtidigt så gjorde vi det vi kunde utifrån dom förutsättningarna vi hade. Ruth skötte sig så himla fint och jag fick mersmak. Och det är väl det här som är charmen med vallning, varje pass är unikt och det är fler individer än jag och hunden som spelar in! Himla synd att det inte går några fler VP som vi hinner delta på under hösten, men vi får preppa och träna inför våren 2015. Då vill vi fixa VP och starta IK1 - och jag är sådär löjligt peppad! Ser fram emot många roliga och utvecklande träningspass med min älskade hund! ... och på tal om det här med motgångar. Imorse när vi var ute på promenad så studsade Ruth glatt runt. Hon, helt omedveten om att vi missade något jag sett fram emot att vi skulle klara igår. Hon, glad över att det är en ny dag som kan fyllas med roliga saker. Jag, jag kunde inte låta bli att le och inspireras av min lilla vän. Hon är lika glad oavsett vi vinner en tävling, eller om vi förlorar. Hon är lika glad om bara tränar utan att tävla. Hon är glad bara vi gör saker tillsammans. Och vi gör saker tillsammans för att vi älskar det och delar samma intressen. Tävlingarna är gräddet på moset, och resan är målet. Och det märkliga var att igår är nog första gången jag bryter en "tävling" och känner mig nöjd. Jag kände att vi gjorde det vi kunde och jag kände mig inspirerad till att nästa VP direkt efter vi lämnade banan. Det är en märklig känsla, men som jag verkligen älskar. Känslan av att vilja mer direkt efter att motgången precis knackat på dörren! I vanliga fall brukar jag behöva smälta det som gått tokigt och skaffa mig en startsträcka för att ladda om, men igår kände jag precis tvärtom. Jag vill mer, nu nu nu! Underbar känsla!! Nu laddar vi om batterierna och preppar för en ny vecka med massa vallträning!
2 Comments
Malin
10/19/2014 04:18:26 pm
Synd såklart när det inte blir som man tänkt sig, men så himla rätt och härligt tänk kring träning och tävling! Tänk så långt ni har kommit när vårens tävlingar drar igång, då ser även vi fram emot VP även det känns långt långt borta ;) :D
Reply
10/19/2014 05:49:00 pm
Rätt inställning, är inte säker på om jag själv hade tänkt så direkt. tecken på att man utbecklas & mognar. Lycka till på nästa VP:)
Reply
Leave a Reply. |
Malou&RuthSmått överaktiv 26-årig tjej som brinner för träning i alla dess former, för så väl tvåbenta som håriga fyrbenta. Archives
September 2016
Categories
All
|