Jag minns inte exakt, måste kika på klockan, men tror det är sedan september som jag hållt minst 35 km i veckan. Trots motgångar i såväl träningen som livet har jag stått på mig och sprungit. Alla pass har knappast varit de enklaste, och känslan har många gånger varit värdelös. Både innan och under passen. Men det har varit lika många gånger då allt känts precis tvärtom. Ni vet, känslan av lätt andning, lätta ben och en frihetskänsla som inte går att ta på!
Vart vill jag egentligen komma? Jo att allt går om man vill. Och att ha konkreta mål underlättar något enormt. Jag behöver aldrig fundera någon längre stund, utan vet att hur många kilometer jag ska ha i benen. Hur jag sedan fördelar passen anpassas från vecka till vecka beroende på vad agendan bjuder på. Nu har jag sedan oktober ökat till minst 4 mil i veckan - och det går minsann lika bra det. Dock försöker jag nu ha ett längre pass i veckan, samt springa 3 pass i rad. Varför? Jo för kropp och knopp mår bra om det sker förändringar med jämna mellanrum! Och vet ni? Jag har sedan Malin flyttat till Stockholm försökt få med henne ut då och då. Hon har oftast sagt JA även om det är lite motigt innan. Men så fick jag det här smset igår... Blev jag glad tror ni? VÄLDIGT VÄLDIGT! Så förbaskat kul med en löpkompis på långpassen!
0 Comments
Leave a Reply. |
Malou&RuthSmått överaktiv 26-årig tjej som brinner för träning i alla dess former, för så väl tvåbenta som håriga fyrbenta. Archives
September 2016
Categories
All
|