Inga ord är tillräckliga. Han är allt. Han är min högra hand. Han är den mitt hjärta slår för. Han är den som får mig knäsvag.
2 år. Han och jag. Och jag blir lika till mig varje gång vi ses. Häromdagen när vi spontant sågs vid hans jobb hävde min lillasyster ur sig ”Alltså Malou blir fortfarande sådär ”nykär nervös” när hon träffar dig”. Jag kunde inte annat än le. Visst finns det en sanning i det. Han får mitt hjärta att slå extra fort och han får mig att må bra. Varje dag…och då menar jag varje dag, så ser jag fram emot till vi ska ses. Och ja, vi bor ihop och ses i princip varje dag. Men det spelar ingen roll. Jag verkligen saknar honom på dagarna, och njuter av varje stund i hans sällskap. Önskar jag kunde uttrycka min kärlek i text. Men det är omöjligt.
0 Comments
Leave a Reply. |
Malou&RuthSmått överaktiv 26-årig tjej som brinner för träning i alla dess former, för så väl tvåbenta som håriga fyrbenta. Archives
September 2016
Categories
All
|