Nu när Joel börjat jobba igen blir det tidiga mornar... väckarklockan ringer runt 5:30, och då är det bara att gå upp. Ingen idé att känna efter, eller snooza...det förvärrar bara det hela. Ludvig vaknar allt som oftast när vi vaknar, så han gör oss oftast sällskap vid frukostbordet. Men redan vid 7 börjar han bli trött igen så då passar jag på att gå en timmes promenad med honom & Ruth.
Imorse såg rutinerna ut som vanligt, så klockan 7 stod vid redo för en promenad. Skillnad idag mot de andra dagarna var att hösten verkligen gjorde så hörd. En del löv var röd/gula i träden och en del hade redan fallit... helt galet. Mitten av augusti och hösten är redan här? Jag ser fram emot hösten och tycker det är en himla mysig årstid. Men det känns som det kommer för tidigt... sommaren hade gärna fått fortsatt iaf en månad till. Ruth, min lilla glädjespridare, verkade knappast bry sig om att hösten är på väg. Hon var full av energi och såg till att jag hade ett leende på läpparna under hela promenaden. Den hunden alltså, hon kan verkligen konsten att få mig på fantastiskt humör! Alltid så glad & alltid så nyfiken. Tack Ruth, för att du är du! <3
0 Comments
Sommaren spenderades som ni vet på Gotland. Och varje gång jag är där så inser jag hur fantastisk den ön är. Det går inte att ta på, men jag älskar allt som har med ön att göra. Vem vet, en dag kanske vi bosätter oss där? Om inte, så lär vi fortsätta spendera vår lediga tid där.
Sommaren var fantastisk. Vi fick tid att umgås hela familjen, och dessutom fanns det gott om tid att träffa nära & kära. Och till vår stora glädje var vädret med oss och solen sken i princip varje dag. Bättre kan det ju inte bli. Nu är vi hemma igen och vardagen är ett faktum. Joel har börjat nytt jobb och jag är hemma med Ludvig. Kunde ju skrivit mammaledig...men vette fanken om det kan kallas mammaledighet? Borde skriva mammajobb istället. För här hemma är det knappast många lugna stunder om dagarna! Att uppdatera här med en Ludvig i huset är knappast enkelt. Han kräver min uppmärksamhet precis hela tiden, och när han väl sover har jag tusen saker att fixa med hemma... Haha! Vi får se hur regelbundna uppdateringarna blir, men jag ska göra mitt bästa.
Igår besökte vi Malin & Jocke som har flyttat - och jag kan lova er att dom där två på bilden blev överlyckliga när dom sågs! Jag har inte uppdaterat sen juni, men trots det så är det ett flertal som är inne och kikar varje dag. Ni måste ju bli smått besvikna när bloggen ekar tom. Vilka är ni? Vad önskar ni läsa om? Mina dagar är fullmatade med att vara mamma, så tiden för att skriva här är lite begränsad. Men då och då känner jag faktiskt en längtan efter att låta fingrarna få träffa tangenterna.
Jag får dela upp alla som hänt den senast tiden i etapper, men jag kan berätta att sommaren har varit magisk. Vi har fått umgåtts familjen i 5 veckor, och vi har främst spenderat våra dagar på Gotland. Men mer om det sen. För att helt byta ämne så tävlade Ruth med Emelie i helgen. Hon plockade sista pinnen i agilityklass 1 och slog dessutom till med vinst. Helt otroligt. Vi har inte tränat på säkert 5 veckor... och nu är Ruth i klass 2 hund på heltid. Skrämmande. Tanken är ju att jag ska ta över tävlandet nu... hur det ska gå vet ingen. Men jag kan lova er att jag har mycket att lära. Så efter flera veckors vila mötte vi Denice på klubben imorse. Taggade och laddade inför en höst fullsmockad med träning. Jag skulle vilja tävla klass 3 i lydnaden innan det blir iskallt ute, och förhoppningsvis vågar vi oss på några starter i agilityn. Gaaah...det här kommer bli en spännande säsong! Hjälp, tiden går och bloggen står stilla. Anledningen är främst att stunderna för uppdatering är få... När Ludvig väl sover har jag tusen saker jag behöver göra, och då finner jag ingen ro att skriva. Hade ju hoppats på att få bättre flyt här, men ja... livet med bebis är helt klart krävande.
Jag & Joel har funderat en del på det här med att visa Ludvig i sociala medier... en rätt knepig fråga. En del av oss vill absolut inte visa honom då han inte själv valt det, och en annan del av oss vill visa honom för hela världen. Dessutom går ju hela samhället mot att ständigt uppdatera allt på sociala medier. Att instagramma är väl lika naturligt som att gå på toaletten... nej, men nästan! Svårt är det. Just nu blir det inga direkta bilder på hans ansikte men hur vi förhåller oss längre fram får vi se. Så vad gör vi om dagarna? Vi leker, vi myser, vi äter, vi sover, vi åker på utflykter, vi går långa promenader osv.. Trots att agendan oftast är rätt lugn så försvinner dagarna i ett nafs. Imorse blev det långpromenad tillsammans med mor, och nu har jag landat i soffan med en kopp kaffe. Ludvig sover och jag andas lugn. Det är heligt när man får några minuter i sin ensamhet. Att få vara hemma med vår son och se hur han för varje dag utvecklas är helt fantastiskt. Jag kan fortfarande inte stirra mig mätt på honom, och jag blir varmt i hjärtat när han ler. Kärleken svämmar över och jag kan fortfarande inte greppa att han är VÅR son. Det är så mäktigt och underbart. Att vi har skapat honom. <3 Vår lilla Alla Hjärtans Dag son, som är skapad med en sån enorm kärlek. För om det är något jag känner för hans pappa, så är det just kärlek. Jag är så otroligt lycklig över att få dela det här med just Joel.
Tänk att 16 veckor nu har gått. Det har varit 16 omtumlande veckor som bjudit på många nya erfarenheter. Allt har verkligen gått otroligt bra och jag tycker snabbt vi kommit in i rollen som föräldrar. Och för varje dag som går lär vi känna vår son bättre. Det hinner hända mycket på 16 veckor, så jag förstår att dom olika faserna barnen går igenom är omtumlande. För visst fasiken växer dom fort, både i kropp och knopp. Jag menar, nu börjar han bli en liten pojke och är inte något spädbarn längre. Han har åsikter, jollrar, försöker sätta sig upp och kan sitta med lite stöd, griper saker, stoppar allt i munnen och är otroligt social. Han älskar när vi busar med honom, pussas och sjunger sånger. Han är minst sagt social och älskar uppmärksamhet. <3 Så att vara mammaledig är knappast att strosa hemma i lugn och ro. Inte när man har en Ludvig iaf. Han kräver sin mor. Så dom små stunderna han sover på dagen passar jag på att andas lugn - och tro mig, det behövs för att orka ge allt när den lilla busungen är vaken! Nu ska jag faktiskt passa på att jobba lite medan LillaBus sover. I tre hela dagar har familjen varit samlad. Vi har spenderat varje sekund ihop och njutit av varandras sällskap. Och att få ha Joel hemma mer än på kvällarna är lycka! Jag vill skulle göra mycket för att få ha honom hemma mera...men det vet ni väl redan vid det här laget. Dom här tre dagarna har varit fantastiska på alla sätt. Vi har varit på dop, ätit middag med fina vänner, träffat familjerna, gått långa promenader, tränat och myst i soffan <3 Och som alltid springer tiden iväg när vi är tillsammans. Minuter blir till timmar, och timmar blir till dagar. Det spelar ingen roll hur mycket jag stannar upp och njuter av nuet, tiden springer ändå iväg... Igår blev Ludvig 16 veckor. Herrejösses, tänk att det är 16 veckor sedan jag låg på förlossningen. Den 14:e februari. Dagen då jag mötte honom utanför magen. Minns varje sekund. Minns känslorna. Minns lyckan, rädslan, kärleken... SÅ vackert. <3 Hon där. Hon på bilden. Hon är min högra hand. Nu när jag ofta har fokus på Ludvig intar hon rollen som storasyster. Hon är på något sätt en trygghet för mig. Jag vill ha med henne överallt och känner mig lugn med henne vid min sida. Märklig känsla...hon är verkligen mer än en hund för mig. Hon är min bästa vän.
Ludvig sov till kvart i åtta idag. Ammade bara två gånger under natten, sen har han sovit som en stock. Så efter frukosten imorse smet jag & Ruth ut på en löptur medan Joel gjorde sig ordning för jobbet. Fåglarna kvittrade, luften var ljummen och skogen var fylld med härliga dofter. Jag njöt av varje steg och påminde mig om hur fantastiskt vi har det.
Väl hemma blev det kaffe på balkongen, och sen stack vi till SSBK för en bebis/agilitydejt med Denice & Madde. 3 bebisar, 3 mammor och 3 hundar. Kan det bli mycket bättre? Tveksamt. Jag har ju bestämt mig för att lära mig agility, så idag gjorde jag min egen designade handling med lite hjälp från Deniiiicto. Grymt kul och Ruth gick som tåget. PEPP! Nöjda och glada stack vi till fårhagen. Ruth blev överlycklig och gjorde många fina delar i hagen. Duktiga lilla hund! När vi var klara i hagen åkte vi hem till mig för att dricka en latte på vår innergård. Så himla mysigt. Bara prata om allt mellan himmel och jord, och låta bebisarna få vara i centrum. <3 |
Malou&RuthSmått överaktiv 26-årig tjej som brinner för träning i alla dess former, för så väl tvåbenta som håriga fyrbenta. Archives
September 2016
Categories
All
|